EUDAT-projektet – en gemensam datainfrastruktur för forskningsdata

b2ap3_thumbnail_eudat.jpg

På europeisk nivå finns det idag ett initiativ att skapa en gemensam och tvärdisciplinär datainfrastruktur för forskningsdata som med hjälp av olika tjänster underlättar hantering av stora datamängder. EUDAT-projektet kommer att utveckla generella tjänster (för närvarande uppdelade i fyra områden: ”Find – Safe – Stage – Share”) som kan implementeras på olika sätt.

 b2ap3_thumbnail_eudat.jpg
Digisam deltar i DCH-RP-projektet som kommer att ta fram en roadmap för digitalt bevarande av det digitala kulturarvet. Inom ramen för projektet kommer även de tjänster från EUDAT som är relevanta för digitalt bevarande av kulturarvsmaterial att testas. En del praktiska experiment kommer att göras inom projektet med data från svenska kulturarvsinstitutioner.
 
Digisam deltog i workshopen kring digitalt bevarande av kulturarvsdata (som anordnades av DCH-RP-projektet) under EUDAT-projektets internationella konferens i Rom den 28-30 oktober. Där presenterade jag vårt arbete med samordnad informationshantering av kulturarvsinformation genom de digitala infrastrukturerna. Mer information om workshopen och alla presentationer finns här: http://www.digitalmeetsculture.net/article/digital-preservation-of-cultural-data/
 
 /Sanja Halling

Digital Cultural Heritage Roadmap for Preservation

 
 

För två veckor sedan deltog jag i den internationella konferensen om kulturarv EUROMED 2012 i Limassol på Cypern. Där gjorde jag en presentation om digitala infrastrukturer för kulturarv och de tre EU-finansierade projekt som har fokus på de frågorna, DC-net, INDICATE och DCH-RP.  

Ett av dessa projekt, där Riksarkivet deltar som svensk partner, är det nystartade projektet DCH-RP (Digital Cultural Heritage Roadmap for Preservation) som syftar till att producera och validera en ”Roadmap for Preservation”, som beskriver på vilket sätt man bör gå tillväga för att bevara det digitala kulturarvet genom en samlad e-infrastruktur. Roadmap kommer att valideras genom ”proofs of concept”, där kulturarvsinstitutioner kommer att göra konkreta experiment tillsammans med e-infrastrukturleverantörer. Praktiska verktyg för beslutsfattare kommer också att tas fram.

Projektet startade den 1 oktober 2012 och kommer att pågå under 24 månader.

 

Mer information finns på projektets webbsida.

 

I samband med detta projekt kommer vi på Digisam att tillsätta en nationell referensgrupp som kommer att vara nära knuten till Digisams arbetsgrupp för bevarandefrågor som kommer att starta sin verksamhet under början på nästa år.
 

Sanja Halling, Digisam

Bevarande som e…

Bevarande som en förutsättning för användning av det digitala kulturarvet idag och i framtiden.

                                         Photo: Edmund Tse, CC BY 2.0

Det fanns en genomgående samstämmighet i frågan om samordnade lösningar för långsiktigt digitalt bevarande i de svar som inkom från institutioner och myndigheter på regeringens uppdrag om ett underlag för en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande.

 

Vi har nu i Digisam börjat utreda vad det är som behövs för de samordnade lösningarna. För ett par veckor sedan samlade vi de som arbetar på Riksarkivet med de här frågorna för att närma oss problemet. Vi tittade bl a på hur man arbetar med dessa frågor idag. På Riksarkivet har man gjort det under lång tid då man redan under 1970-talet började få in digitala leveranser av arkivmaterial från statliga myndigheter.

 

Den första frågan att ta itu med är vad digitalt bevarande egentligen är. Oftast pratar vi i ABMK-området om digitalt långtidsbevarande. Men bakom den termen döljer sig flera olika begrepp och vägval som förutom långsiktiga lösningar även kan handla om bevarande på kort och medellång sikt. Det finns flera olika definitioner på långsiktig digitalt bevarande, ofta beroende på sammanhanget. På LDB-centrums (Centrum för långsiktigt digitalt bevarande) webbplats finns följande definition som jag tycker sammanfattar problematiken på ett bra sätt: ”Långsiktigt bevarande: En tidsperiod längre än livstiden för systemet (hårdvara och mjukvara). Att bevara med sikte på ”nästkommande generationer.” I dag beräknas medellivslängden för digitala system vara mellan tre och sju år.”

 

LDB-centrums definition pekar på det centrala i frågan, att det gäller att förvalta informationen strategiskt så att bevarande av digital information sker med samma målbild som för den analoga informationen. I svensk arkivkontext finns det ingen bortre tidsgräns för de allmänna handlingar som den offentliga förvaltningen ska bevara, då offentlighetsprincipen inte är tidsbegränsad.

En stor del av problemet är att teknikutvecklingen gör att mjuk- och hårdvara inte har någon längre hållbarhet än några år.  Det innebär att man ständigt måste migrera den digitala informationen för att säkra att den kan bevaras för framtiden. För att kunna hantera den i framtiden behöver man också tekniska metadata av olika slag och för att förstå den dessutom inte bara kunskap om innehållet, utan också om t ex struktur och kontext. I arkivsektorn arbetar man ofta med konceptuella modeller som OAIS-modellen där ”arkivpaket” med metadata beskriver både hur informationen ska läsas och den tekniska miljön som den skapades i.

Under senare år har flera EU-projekt haft stor betydelse för arbete med digitalt bevarande, bland annat CASPAR, PLANETS, m m. Riksarkivet har också deltagit i arbetet kring digitalt bevarande i olika europeiska sammanhang bl a som koordinator för PROTAGE, ett forskningsprojekt som handlade om tillämpning av agentteknologi i digitalt bevarande.

I de samtal vi haft hittills med företrädare för institutioner inom kulturarvssektorn har flera uttryckt önskemål om att utreda om en centralt förvaltad molnlösning skulle kunna vara ett alternativ. Det är med stor sannolikhet mer kostnads- och resurseffektivt än att alla institutioner ska lägga resurser på kompetens, personal och att bygga upp egna tekniska lösningar. Men för att en gemensam lösning ska vara möjlig är det oerhört viktigt att definiera vilka behov av bevarande som olika institutioner har för olika typer av material. Annars går det inte att välja rätt bevarandelösning. Allt material digitaliseras inte för att bevaras ”för alltid” men bevarandeaspekten är central innan en digitaliseringsprocess sätts igång. Vi har bara börjat med att försöka greppa den komplexa bevarandefrågan och återkommer i ämnet i takt med att vårt arbete fortskrider.

Arbetar du med digitalt bevarande inom kulturarvssektorn? Skicka oss gärna dina synpunkter!

/Sanja Halling, Digisam