Digitalisera snabbare!

Före jul hade jag glädjen att delta i Digitalisera snabbare! ett seminarium om effektiva arbetsflöden för digitalisering, i arrangemang av Anders Söderbäck på Stockholms universitetsbibliotek. Det var spännande att möta universitets- och forskningsbibliotekarier, en för mig ny krets i digitaliseringsarbetet, och på något sätt betryggande att deras frågor och problem var så lika dem jag brukar möta inom andra delar av kulturarvssektorn.

Bland talarna fanns Richard Davies, digital approvals manager på British Library, som berättade om de stora digitaliseringsprojekt som biblioteket driver i samarbete med Google. Han tecknade också bakgrunden i den omsvängning som institutionen gjort från vad Davies kallar exklusiv lyxdigitalisering till bredare, mer storskalig massdigitalisering.

Davies menade att den där exklusiva varianten nog kan vara motiverad när det gäller vissa unikt värdefulla, komplexa och ömtåliga material som t ex Beowulf eller Magna Charta. På svensk botten kan vi jämföra med objekt som Djävulsbibeln eller kanske det Augsburgska konstskåpet.

Men i allmänhet, menar Davies, blir det för dyrt att arbeta på det sättet. Framför allt kostar det för mycket att göra själva urvalet, då kvalificerad personal måste lägga mycket tid på att hämta fram, sortera, bedöma och prioritera objekten innan de kan skickas in i själva digitaliserings­processen. Det betyder höga marginalkostnader och onödigt slitage på både utvalt och nedprioriterat material, och en alltför långsam process för en institution som i sina samlingar har ungefär 14 miljoner böcker.

Därför jobbar British Library nu med digitalisering av större sammanhållna materialkategorier, som t ex brittisk dagspress. I den modellen prioriteras hela samlingar för digitalisering och eventuellt extraarbete kan under processens gång läggas på de objekt som av någon anledning behöver särskild omsorg i form av rengöring, konservering eller informationskomplettering. Mindre resurser ger på det viset mer resultat ut till användarna. Kvantitet vinner alltså över (extremt hög) kvalitet, och det tror jag är bra. Vad tycker du?