Intervju i Kräcklinge, Närke, oktober 1943. Fotograf: Okänd, Örebro läns museum. CC BY-NC

Jag har tidigare skrivit om hur digitala källor kommer till faktisk användning, här och här. Nu under våren har en viss typ av återanvändning gjort sig påmind i mina flöden, och eftersom jag tycker den pekar på nya kreativa möjligheter vill jag kort belysa den här. Det handlar om olika initiativ för att skapa ny musik med utgångspunkt i äldre inspelningar, och det finns tydligen hur många sätt som helst att göra det på.

Svenska jazzbandet Oddjob gav i höstas ut albumet Folk, baserat på inspelningar av lockrop och vallåtar från Svenskt visarkiv. Som Dan Lundberg, arkivchef på Musikverket och initiativtagare till projektet säger: ”Musikarkiv är till för att användas, det är ett misslyckande om samlingarna bara blir stående och samlar damm.” Se vidare http://musikverket.se/artikel/oddjob-gor-jazz-av-folkmusik

Ett annat exempel är den Berlin-baserade irländska duon Lakker som i maj släpper EP:n Struggle and Emerge som de skapat på uppdrag av Nederländernas ljud- och bildarkiv. Uppgiften var att göra något på tema vatten och de har bl a samplat material som på olika sätt relaterar till Nederländernas komplicerade förhållande till havet, se vidare https://www.residentadvisor.net/news.aspx?id=33776. Lakker var först ut i en större satsning, RE:VIVE, för att dels sprida kännedom om arkivets samlingar, dels kvalitetshöja metadata och få hjälp med kategorisering av materialen. Arkivet tar fram samplingar av allt möjligt – från biltvättar till vaggvisor – och publicerar filerna under öppna licenser. Visionen är att utveckla en mer kollaborativ samarbetsmiljö med musiker och producenter, så att arkivet i framtiden inte bara kan tillhandahålla dokumentation av det förflutna. Vi ska också kunna höra det. Se vidare http://daily.redbullmusicacademy.com/2016/02/revive-project-feature?linkId=21593749

Arkiven är i många fall den enda möjligheten att ta del av ljud som inte längre kan höras i vardagen. Det kan vara gamla maskiner och vadmalsstampar som dem bl a Arbetets museum dokumenterat i Work with Sounds men också många talade material på olika språk. I en helt fascinerande artikel i New York Times för ett par veckor sedan presenteras flera exempel på hur fältinspelningar av små, utrotningshotade eller redan döda språk återanvänds av musiker som förvandlar numera obegripliga ord till musik. Det kan förstås vara känsligt att närma sig de sista talarna av ett språk, eller ens använda äldre inspelningar av deras förfäders röster, för att göra sina egna skapelser av dem. Men det som redan gått förlorat kan ändå inte räddas, och som den kinesiske kompositören Tan Dun säger i New York Times: ”I believe that if a tradition is vanishing something else has to take its place. If something is dying there must be a way to incarnate it into something new.”

För ytterligare perspektiv på gamla ljud i ny musik kan man även ta del av en Boiler Room session med den brittiske elektronmusikern Matthew Herbert. Han är mannen bakom Museum of Sound och talar här om ljudsamlingarna på British Library och vad man kan göra med dem. Här finns ytterligare exempel på olika sätt att blanda inspelat material med ny musik, och lite praktisk vägledning för den som vill prova själv. Missa inte heller Europeana Sounds som innehåller både samlat ljud och en del exempel på nya tillämpningar.

Något att tillägga? Bra, alla tips är välkomna här nedan!

Johanna Berg

Lasse Mårtensson, Högskolan i Gävle, talar om digital analys av medeltida handskrifter. Foto: Johanna Berg CC-0

Intresset för digital humaniora växer. HumLab, Umeå och Humanistlaboratoriet, Lund har redan fått sällskap av Centrum för digital humaniora i Göteborg, och ytterligare flera lärosäten siktar i samma riktning. Det är goda nyheter för minnesinstitutionerna eftersom det öppnar för nya samarbeten och helt nya sätt att bedriva forskning på deras samlingar. Som Simon Chaplin från Wellcome Collections i annat sammanhang konstaterat är institutionerna idag ”information-rich, but analysis-poor, and we need to change that”.

Utvecklingen i våra grannländer liknar den i Sverige, och många centrala aktörer har nu samlats i en ny förening för Digital Humaniora i Norden, som för ett par veckor sedan arrangerade sin första konferens. Det blev en generalmönstring av ett område i dynamisk utveckling. Över 200 personer samlades i Oslo och fick på bara ett par dagar ta del av ett helt överväldigande program med allt från Ibsen till papyrus och klubbmusik. Mer än 80 presentationer i fem parallella spår gjorde det omöjligt för deltagarna att bevaka mer än en bråkdel av det brokiga innehållet. Men jag tror ändå att alla fick höra spännande saker.

Jag var t ex mycket imponerad av hur Gísli Pálsson från Reykjavik med SQL kopplat samman data från folkräkningsmaterial – på makro och mikronivå – och därigenom skapat nya insikter om den demografiska kollaps som följde på Stórabóla, en svår smittkoppsepidemi på Island 1707-09. Hans studie hade varit omöjlig utan folkräkningarna i Jarðabók Árna Magnússonar og Páls Vídalín i digitaliserad form, och detsamma gäller många andra projekt. En viktig uppgift för materialförvaltande institutioner är därför att i dialog med universiteten digitalisera resurser med bred forskningspotential.

Norska Nasjonalbibliotekets Bokhylla.no ger norrmännen fri tillgång till nästan all norsk litteratur som givits ut före år 2000, över 200 000 volymer. Dessutom öppnar den oanade möjligheter för forskning. Varje verk kan nu studeras mot bakgrund av alla andra böcker, och vi fick exempel på både temamodellering, dataanalys av litterär stil och fjärrläsning som kontextualiseringsstrategi. Möjligheterna är oändliga.

Digital humaniora är ett fält under framväxt och det samlar forskare från många discipliner och akademiska miljöer. Bland allt jag missade fanns sessioner om bland annat GIS och kartvisualisering, korpuslingvistik, konsthistoria och paleografi. Den som vill veta mer om forskningen – eller använda material, verktyg och plattformar – hittar samtliga abstracts här.

Här är Dag 1 som den såg ut via storify.com och här finns Dag 2

Johanna Berg

Future. Salvatore Vastano CC BY-ND

Center for the Future of Museums är ett framtidsspaningskontor som drivs av AAM, American Alliance of Museums i USA. CFM vill vara ett lab och en think tank till stöd för museerna i arbetet med aktuella samhällsutmaningar och bistå dem med kreativa strategier för att möta utvecklingen.

Årligen sammanställer CFM en lättläst trendspaning som lyfter några centrala trender och pekar på hur de kan förväntas påverka samhället i allmänhet och museisektorn i synnerhet. De kan vara av rent teknisk natur, men lika gärna röra andra genomgripande förändringar i tiden. Årets upplaga ”Trendswatch 2016″ pekar på fem, delvis kopplade, förändringsområden att hålla koll på: jobben, robotiseringen, AR/VR, identitet och representation samt lycka.

Alla som jobbar i sektorn gör klokt i att sätta sig in i hur dessa trender kan komma att påverka den egna verksamheten. Oavsett om trenderna uppfattas som löftesrika eller hotfulla blir man tvungen att förhålla sig till dem. Ett enkelt sätt att förbereda sig kan vara att läsa igenom CFM:s rapport, och kanske följa anvisningarna i inledningen. Diskutera rapporten med dina kolleger! Ta den till utgångspunkt för interna strategimöten! Sprid den till styrelser och viktiga samarbetsparter!

Johanna Berg

En man och en kvinna ligger i sovsäckar utomhus. Foto: Gunnar Lundh CC BY-NC-ND

I slutet av februari 2016 arrangerade Digisam tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond,  Nordiska museet och SWE-CLARIN en seminariedag för de projekt som beviljades stöd i RJ/KVHAA-satsningen på Samlingarna och forskningen 2015.

Bakgrunden till dagen är att vi på Digisam ser stora möjligheter i en fördjupad dialog mellan minnesinstitutioner och universitet. Vi har med intresse följt RJ:s och KVHAA:s initiativ för att utveckla forskningsmöjligheterna på samlingar inom de svenska minnesinstitutionerna, och ser också en växande entusiasm för digital humaniora i universitetsvärlden. Därför kändes det motiverat att ordna ett seminarium där de olika projekten skulle kunna lära känna varandra och kanske hitta nya samarbetsmöjligheter. Dessutom ville vi ta tillfället i akt att visa hur språkteknologin genom SWE-CLARIN kan utgöra ett stöd för humanistiska forskare. Lars Borin presenterade satsningen som sådan och han och hans kollegor fick under dagen många frågor om sådant som topic modelling och name entity recognition.

Dagen inleddes av Pelle Snickars, som presenterade ”Digitala modeller”, ett samarbete mellan HumLab Umeå och Tekniska museet. I tre delprojekt kommer man att arbeta med olika typer av material: Polhems mekaniska alfabet, arkivet efter Carl Sahlin och museets årsbok Daedalus. Material kommer att digitaliseras och bearbetas med olika tekniker och i planerna finns både 3D-scanning, Minecraft och kvalificerad språkteknologi. Se vidare: http://pellesnickars.se/2016/02/forsta-projektpresentationen-av-digitala-modeller/

Patrik Granholm och Roger Andersson presenterade ”TTT: Text till tiden!”, där KB samarbetar med UB Uppsala och Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet. Projektet syftar till att skapa en fullständig katalog över de 234 fornsvenska handskrifter som förvaras på biblioteken. Det inkluderar även TEI-kodning av innehållet och inblandade forskare fokuserar på sådant som språkväxling i texterna, form, kontext och influens. Se vidare: http://1drv.ms/1RzhT2X & http://www.kb.se/aktuellt/nyheter/2015/Sveriges-medeltida-handskrifter-lyfts-fram-i-ljuset

Claes Gejrot, Christian Lovén och Carl-Niclas Odenbring presenterade ”TORA (TOpografiskt register på RA)”, där Riksarkivet samarbetar med Institutet för språk och folkminnen, SLU, Stockholms och Uppsala universitet. Målet är att skapa en nationell standard för att sammankoppla information om geografiska enheter (gårdstomter, ortsnamn) i olika historiska källor och databaser. Se vidare: https://riksarkivet.se/Nyhetsarkiv?item=108498

Jonas Engman och Jonas Hedberg presenterade ”Vardagens bilder”, ett samarbete mellan Nordiska museet och Stockholms universitet. Projektet utgår ifrån ett par större samlingar i museets arkiv – Gunnar Lundhs fotografier (300 000) och transkriberade frågelistsvar (500 000 sidor) – och undersöker bl a hur de i olika former tecknar historien om folkhemmets framväxt och hur de olika källorna förhåller sig till varandra.

Tyvärr saknade vi representation från Arosenius-projektet som drivs av Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet i samverkan med bl a UB Göteborg, Göteborgs konstmuseum och Nationalmuseum. Projektet syftar till att sammanställa alla slags material om Arosenius – målningar, skisser, fotografi, brev, föremål etc – för att undersöka hur digitaliseringen kan göra det möjligt att ”frammana konstnären ur arkiven”. Mer info finns här och här.

Under dagen fick vi också veta att Riksbankens Jubileumsfond fått in 40 fullständiga ansökningar på årets utlysning för Samlingarna och forskningen. Bedömningen är att ansökningarna generellt håller hög kvalitet, och man hoppas denna gång kunna stödja kanske åtta eller tio projekt. Beslut kommer till midsommar, och vi är många som ser fram emot nya forskningsfrågor, nya samarbeten och nya givande seminariedagar för gemensam utveckling av den digitala humanioran.

Johanna Berg

 
GIF av Olga Venger från ett foto av Santeri Levas: The morning paper arrives at Ainola. Jean Sibelius, ca 1940-1945. The Finnish Museum of Photography

En vanlig februarifredag 2016 samlas över hundra personer – utvecklare, designers, konstnärer, dataförvaltare – för att hacka kulturarvet på #hack4FI i Helsingfors. Sanna Marttila på Open Knowledge Finland har riggat dagarna och Aalto University upplåter lokaler och utrustning på Media Factory Fab Lab.

Helgen inleds med korta introduktioner till tillgängliga dataset. Framdukat att jobba med finns bl a 200 000 bilder och metadata om 9 miljoner objekt från FINNA, metadata om 47 000 konstverk från Finlands Nationalgallerier, museistatistik från Museiverket, stumfilm och ljudeffekterfrån YLE, se vidare https://docs.google.com/document/d/1JO2h0_uRVp0whHgCN4qD0d1nC7rvjTf-ybt1DNN-Csc/edit# Under inledningen presenteras också förslag på några teman (tracks) som kan vara vägledande för arbetet, som storytelling, education, visualization eller digital humanities.

Efter en kort open-mic session börjar deltagarna gruppera sig efter sina intressen, och formulera gemensamma idéer om vad de vill göra. Uppläggen listas på https://hackdash.org/dashboards/hack4fi och deltagarna uppmuntras att samarbeta, att röra sig mellan grupperna och hjälpas åt att lösa de utmaningar de ställs inför. Nu och då avbryts arbetet för mat och kaffe. Några av dataförvaltarna håller också särskilda schemalagda pass för dem som behöver hjälp med att förstå det presenterade datat. Det arbetas intensivt i nästan två dygn.

På söndag eftermiddag är det så dags att visa upp de koncept, prototyper och testapplikationer som arbetats fram under helgen. Bland tjugo fina exempel kan nämnas två bildsök – ett baserat på endast pixlar, ett på endast metadata – några spelappar och ett försök med historiska gif:ar. En deltagare har testat att streama historiska dokumentärfilmer från SLS via Periscope, och ett lag presenterar en stilig 3D-printad visualisering av metadata om offentlig konst i Danmark. Kul är också Big Dada-upplägget The Misleader som ljudsatt och slumpat samman bilder från SA-kuva (Försvarsmaktens bildarkiv) med strofer från Kalevala, och Keeping up with the Galléns som lyfter fram kvinnorna bakom de stora männen på Facebook-vis. Samt lösningar för tidsresor, bastuprofiler och Runeberg!

Nu har lagen tid på sig att fördjupa sina idéer ända fram till sista mars. Galafinal med prisutdelning blir det först den 13 april, och det ska bli spännande att se vilka som blir vinnare bland alla dessa stjärnor.
 
Johanna Berg

Kungliga Biblioteket. Foto: Bronks. CC 0.

Vad har ettor och nollor med kulturarv att göra? Det är tydligen många som undrar, för fredagen den 9 oktober 2015 lockade seminariet ”Digitala vägar till samlingarna” närmare 80 personer till Kungliga bibliotekets hörsal. Arrangör var Digisam i samverkan med KB och SWE-CLARIN, och deltagarna i huvudsak kolleger från forskningsbibliotek, arkiv och museer.

Dagen började med Lars Borin från Språkbanken/SWE-CLARIN som introducerade CLARIN som språkteknologisk infrastruktur. Därefter fick vi ta del av några exempel på tillämpningar från olika områden. Jussi Karlgren från Gavagai och KTH talade om hur han processar stora mängder textdata från bl a riksdagsdebatt, medier, bloggar och social media och på det viset kan läsa av vad det är folk snackar om – och hur. Jussi lyfte också frågan om hur minnesinstitutionerna bör förhålla sig till den dramatiskt ökande textualiteten. Mycket som blir text idag har aldrig blivit det förut, men ska chattar och sms samlas in bara för att det idag är möjligt? Leif-Jöran Olsson från Språkbanken/SWE-CLARIN presenterade sitt arbete med Dramawebben, och tecknade hur språkteknologiska verktyg kan visa vägen till oprövade forskningsfrågor och nya sätt att analysera t ex dramatiskt innehåll.

Bild från Leif-Göran Olssons presentation.

Jens Edlund från KTH talade sedan om taldata, vad talteknologer kan utvinna ur t ex inspelade intervjuer, och hur mycket av språket som egentligen handlar om vad som händer mellan orden. I stort sett samtliga talare pekade på den gällande upphovsrättslagstiftningen som ett utvecklingshinder för minnessektorn och hela området digital humaniora. Vikten av öppna licenser på publicerade material kan inte nog understrykas.

Som avslutning fick vi peptalk av Peter Krantz från KB, som påminde om att nyttan av data ligger i användningen och att många institutioner fortfarande lägger för mycket energi på förpackning/editering och gränssnitt. Sådant tillgängliggörande möjliggör absolut viss användning, men styr också förståelsen och hindrar annan användning än den institutionen planerat för. Ofta lägger man också för stor vikt vid samlingarnas magnitud eller bländas av drömmen om perfekt data – ouppnåeligt rent, felfritt, kristalliskt! Peter pläderade övertygande för att myndigheter och institutioner istället (också) bör bygga sig digitala lastkajer och låta utomstående hämta ut rådata för egen bearbetning och forskning. Minns att små dataset kan vara till stor glädje, och även ofullständig/lågkvalitativ data kan göra stor nytta!

Ta gärna del av dagens presentationer här:

• Lars Borin – Vad är SWE-CLARIN?
• Jussi Karlgren – Minnesinstitutioner och ny text
• Leif-Jöran Olsson – Dramawebben
• Jens Edlund – Taldata
• Peter Krantz – Vad kan man göra nu genast?

Cecilia Lindhé och Marie Lennersand kunde tyvärr inte vara med i fredags, men vi försöker ordna ett nytt seminarium med dem längre fram. Återkommer om detta!

Johanna Berg

Fredagen den 2 oktober 2015 var det för fjärde året i rad dags att fara till Köpenhamn för Sharing is Caring. Endagsseminariet samlade som vanligt engagerade deltagare från flera länder, och som vanligt blev jag häpen över hur få svenskar som lyckats ta sig över sundet för att träffa kolleger och diskutera The Right to Remix. Som tur är kan alla som missade eventet ändå få del av innehållet här.

Melissa Terrass och Maarten Zeinstra. Foto: J. Berg. CC 0.

Bland flera spännande talare kan nämnas Melissa Terrass från UCL (UK) som berättade om sina vidunderliga äventyr i maker-världen, och gav nya perspektiv på hur kulturarvs-institutioner (inte) gör sina material användbara för utomstående. Cedric Manara från Google talade om de rent kognitiva problemen med dagens upphovsrätt, internationella fördrag och nationella anpassningar. Vi skulle åtminstone behöva klarspråk om vad som gäller! Dessutom, menade han, är det dags att ifrågasätta om det är klokt att reglera allt skapande efter ett system egentligen utformat för en exklusiv procent av upphovsmän. Eva van Passel från SMIT (BE) talade om öppenhetens gränser, hur en institution rimligen kan förfara med material den inte äger rättigheterna till och vad den absolut INTE bör göra. Maarten Zeinstra från Kennisland (NL) presenterade några praktiska verktyg för maxad användbarhet. Bl a en PD-kalkylator och den nya Embeddr, som lanseras inom ett par veckor och kommer att göra det lättare att hitta fram till – och använda – högupplösta filer i Europeana.

Henriette Roued i Aagaard-klänning. Foto: Charlotte S H Jensen. CC 0.

På programmet fanns vidare en intressant paneldebatt där CopyDan mötte verksamma konstnärer i ett samtal om bl a Creative Commons, originalitet, copyleft och den eventuella rätten att leva på sitt konstnärskap. Mot slutet av dagen fick vi också ta del av de pigga ignite sessions som inledde årets upplaga av Hack4DK.  I allt var det en matnyttig och spännande dag som avslutades i ett sorl av entusiasm, och med stora förhoppningar om att ses igen om ett år. Till dess, kom ihåg att Sharing is caring! Using is caring! Caring is using! Let’s make the most of it – now!

Johanna Berg

Interiör från Art Gallery NSW, Australien. Ca 1935. Detalj. Inga kända copyright-restriktioner.

Det senaste året har jag tillsammans med Göran Konstenius på KB lett arbetet i Digisams AV-grupp. Som alla våra arbetsgrupper och nätverk innehåller den smarta och trevliga människor med breda erfarenheter från olika hörn i kulturarvet. De samtal som förts på våra möten har uppmärksammat mig på att vi kanske skulle ha glädje av en mer diversifierad diskussion om begreppet tillgänglighet. En som tydliggör viljeinriktningen Total öppenhet utan inskränkningar, men ändå accepterar och ger utrymme för att det finns många steg på vägen dit som alla är värdefulla även om de inte når ända fram (just nu).

Total öppenhet kan exemplifieras med Rijksmuseum i Amsterdam som tillhandahåller konstbilder i hög upplösning för fri nedladdning, och direkt inbjuder folk att återanvända dem utan restriktioner, till och med kommersiellt. De är ett föredöme för kulturarvsinstitutioner i hela världen, och alla museer, arkiv och bibliotek bör sträva efter att gå i deras spår.

Men tyvärr finns situationer där en institution som digitaliserar (ännu) inte kan fullt ut tillgängliggöra resultatet öppet pga sådant som annans upphovsrätt, integritetsskäl eller forskningsetiska överväganden. Och i stället för att resonera på ett svartvitt sätt – som om valet alltid stod mellan Totalt öppenhet och Total slutenhet – behöver vi kanske titta närmare på vad som kan finnas i gråskalan däremellan.
 
För nog är tillgång för bara viss tid, för vissa användare, viss användning, eller till och med under geoblockering ändå bättre än ingen tillgång alls?

• KB och SFI samverkar i filmarkivet.se där vem som helst kan direktstreama film, och den plattformen har ju gjort materialet oomtvistligt mer tillgängligt nu än det var förut då det bara kunde ses efter frambeställning på respektive myndighet. Det är inte totalt öppet, men kan kanske bli så småningom allteftersom skyddstiderna löper ut.
• En del av de äldre svenska spelfilmer som SFI digitaliserat i hög kvalitet kommer framöver att läggas i distribution igen, på kommersiella villkor. Och kan man se de här gamla filmerna på bio i Visby eller Malmö är de ju mer tillgängliga än förut.
• De TV-produktioner som KB har i digitalt format (men lägre kvalitet) tillgängliggörs för forskare, förhoppningsvis snart i en smidigare streaminghantering via SUNETs autenticeringssystem. Kan studenter – eller t o m bara doktorander – i Umeå och Göteborg få direkt access till programmen måste det också räknas som mer tillgänglighet, än när de som tidigare måste beställa filerna på cd-skiva.
• KB:s DigiDaily måste också ha ett erkännande för att digitaliseringen gör materialet mer tillgängligt – om än bara i källaren i Humlegården – än tidigare då tidningarna var i så dåligt fysiskt skick att de inte ens kunde plockas fram i läsesal utan besökare/ forskare var hänvisade till repig mikrofilm (på samma plats). Digitaliseringen och det prydliga gränssnittet har gjort det lättare – och betydligt snabbare – att orientera i materialet, och det är ett framsteg.
• En del av de musikinspelningar som Musikverket förvaltar kan av copyright-skäl inte spridas via webben. Digitaliseras de kan besökare i myndighetens forskarsalar ta del av dem på plats med hörlurar, och då är de ju ändå mer tillgängliga än när de låg kvar på gamla/obsoleta/ospelbara bärare eller var beroende av sällsynta/slutkörda uppspelningsapparater.
• En del av de samtidsdokumentationer som gjorts av t ex Nordiska museet eller Maritima museerna kan innehålla känsligt material av intimt privat/personlig karaktär. De kanske inte kan spridas fritt på webben, men i digitalt format kan de via SWE-CLARIN & SND öppnas för data-mining etc eller kanske lämnas ut bara till forskare som godkänts av den ursprungliga informationsförvaltaren. Då är de mer tillgängliga än när de låg tysta i respektive arkiv.
• En del av de myndighetsarkiv som Riksarkivet förvaltar innehåller integritetskänslig information om enskilda medborgare som inte bör spridas. Men nu digitaliseras t ex inspelningar av polisförhör som därigenom kan göras fortsatt tillgängliga som allmänna handlingar, och dessutom potentiellt som forskningsﾭmaterial med restriktioner som ovan – hur som blir de mer tillgängliga än tidigare.

Trots att det bär mig emot måste jag alltså tillstå att strikta licenser – ja till och med betalväggar! – kan vara motiverade, om det är enda sättet att få ut material över huvud taget. Men det är acceptabla lösningar bara då institutionen av yttre faktorer, tvingande lagar eller avtal explicit hindras från att göra det som bör vara dess naturliga och oförtröttliga strävan: Total öppenhet!
 
Johanna Berg

Kvinna tvättar i zinkbalja Foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet (CC:BY:NC:ND)

Metadata, alltså data om data, är av avgörande betydelse för den som arbetar med dokumentation, databaser, versionshantering eller (semantisk) webb. Det gör vi ju nästan allihop nu för tiden och ju mer beroende vi blir av metadatan desto viktigare blir det också att den är korrekt och tillförlitlig. Bara då är det möjligt att till fullo utnyttja de rika resurser som ligger i samlingarna, att hitta i materialen och t ex koppla samman objekt från samma tid eller plats. Därför bör den som har ansvar för ett samlingssystem regelbundet granska sina metadata och avsätta rimlig tid för kvalitetshöjande datatvätt. Som stöd i det arbetet har vi utarbetat en Checklista för metadatastatus som nu finns på Digisams webbplats, och vi hoppas att den kan göra det lättare att komma i gång.

Johanna Berg

MuseumNext i Geneve samlade för ett par veckor sedan närmare 600 deltagare från 40 länder för två dagar fullspäckade med spännande innehåll. På talarlistan fanns fixstjärnor från museiområdet som Seb Chan från Cooper-Hewitt, Smithsonian Design Museum och Shelley Bernstein, Brooklyn Museum, men också för mig nya röster från t ex Qatar och Sydafrika. Dessutom folk från andra branscher som kan lägga ytterligare perspektiv på utvecklingen inom t ex berättande (storytelling), stadsutveckling (placemaking) eller bärbar teknik (wearable tech).

På flera tongivande museer finns idag ett växande intresse för att arbeta med och genom internet även på plats i de egna lokalerna. Cooper-Hewitts penna (the pen) gör det möjligt för en besökare att digitalt bokmärka och rita på föremål i utställningen, för att sedan kunna arbeta vidare med dem hemifrån. Tanken är att främja autentisk interaktivitet med och mellan besökarna och det verkar fungera. Seb Chan betonade pennan som verktyg för just design, och även det stora policyvärdet i att de digitala processerna tar fysisk form i huset och på det viset kan ses av sponsorer och beslutsfattare.

Brooklyn Museum har utvecklat en app, ASK, som helt enkelt gör det möjligt att realtidschatta med experter om det som visas i museet – men bara om man är på plats. De chattande experterna kommer snart också att få sin fysiska plats i museets entréhall och blir på det sättet ännu mer påtagligt synliga för publiken. Även på Southbank Centre i London har man prövat att göra digitala insatser publika. I deras fall fick teamet som skulle ta fram en ny web sin arbetsplats i en glaslåda i foajén och de genomförde sedan alla sina utvecklingssteg inför öppen ridå. Eftersom de jobbade med och för en öppen plattform, öppen design, öppna data och öppen användning blev glaslådan som form en både symbolisk och funktionell plats i linje med projektets övriga mål.

Bland återkommande teman fanns vidare spänningen mellan (öppet tillgängliga) fakta/data och (editerad) narration/storytelling. Återkommande jämfördes museer med tidningsredaktioner, och återkommande blev de i stort sett underkända på meningsskapande (meaning-making). Fortfarande tycks stora delar av sektorn mer upptagen av vad som är oomtvistligt sant om ett föremål (t ex mått och vikt) och mindre benägen att dra slutsatser, tolka, bygga kontext och förklara VARFÖR något är viktigt och intressant. Stephen Feber, konsult i museiutveckling, provocerade publiken med ett framtids-scenario där museer helt saknar utställningar, och istället erbjuder användarna att själva plocka ihop material för sina egna minnesberättelser. Men när han illustrerade sin vision med en bild av Amazons lager protesterade publiken. Vi vill inte bara berätta våra egna historier, sa de. Vi vill också ta del av andras!

Många andra deltagare har bloggat om konferensen och flera av talarna delar även med sig av sina presentationer, se lista här. Nästa MuseumNext kommer att äga rum i Indianapolis i september, se vidare info här.
 
Johanna Berg