Artificiell intelligens kan göra kulturarvet mer personligt

Göran Lindsjö, rådgivare och föreläsare, ser hur kulturarvet blir mer personligt genom artificiell intelligens. Foto: Mikael Weikvist (CC BY)

För bara 3-4 år sedan slutade talsvarstjänster att missförstå oss, i samma veva blev det även smidigare att åka utomlands – kreditkorten spärrades inte per automatik enbart för att du bytte kontinent. Något hände, men vad var det? Och hur kommer det där som gjorde våra liv så mycket enklare att påverka oss i framtiden? Digisam passade på att ta ett snack med Göran Lindsjö – rådgivare och föreläsare i artificiell intelligens – om vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för framtiden, och kulturen.

Artificiell intelligens, eller kort och gott AI, är inget nytt. Redan under 50-talet användes tekniken, men det är först för ett par år sedan som den smarta maskinen verkligen kom att underlätta våra liv. Göran Lindsjö menar att AI får betydelse och blir riktigt effektiv när mängden data, som maskinerna kan lära sig av, är tillräckligt stor.

– AI funkar ungefär som en människa, när ett barn ska lära sig något så sker det genom att barnet känner igen. Efter att ett barn sett jordgubbssaften som är röd, en röd tröja, en röd mun, huset som blir rött när mamma och pappa målar, så förstår barnet att rött är en färg och inte en sak. På samma sätt fungerar AI, enda skillnaden är att vi människor behöver färre exempel för att lära oss. Och det var först för några år sedan som maskinerna hade tillräcklig data, det vill säga exempel, som gjorde att de oftast prickar rätt. Maskinerna hittar helt enkelt mönster och relevans. Precis som vi människor.

Men vad kan då AI betyda för oss människor?

– Det största värdet är att vi får vara just människor, vi blir unika individer! Istället för att vara en kategori, vilket den klassiska digitaliseringen ofta gör oss till, så ser AI till mängder av aspekter vilket innebär att du får erbjudande och blir behandlad utifrån den du faktiskt är. Du slutar vara en stockholmare eller en amerikan, utan blir snarare Göran med sina egna intressen och behov.

Det låter ju fantastiskt – vad ser du att AI kan innebära för kulturområdet?

– För medborgaren kommer kulturen kunna bli relevant för just mig, den unika användaren. Jag tycker själv om att gå på museum, men jag är lekman och inte expert. Det klassiska museet säger till mig vad de tycker jag ska veta om ett verk – men med AI så kan man vända på det hela och istället kan jag, Göran, med mina egna intressen få den information som just jag tycker är spännande och berikande. Ett utmärkt exempel på det här är IBMs arbete tillsammans med Pinakoteket i São Paulo där besökarna kan ställa personliga frågor till konstverken, vilket gör att konsten och föremålen får fler dimensioner och kommer närmare oss medborgare. Kulturen och konsten skapar personlig relevans.

Spännande, men har du då något tips hur vi inom kulturvärlden borde jobba med AI?

– AI kräver mycket data och genom att myndigheter och kulturinstitutioner samarbetar så kan ni uppnå den kritiska massa som behövs. Dessutom så ger olika typer av data beskrivningar ur olika vinklar, vilket gör att nya unika lösningar kan skapas. Dessutom så tror jag att ni alla sitter på olika kompetenser, där har ni en stor fördel genom att jobba ihop. Dra nytta av varandra helt enkelt.

Finns det några utmaningar som vi bör vara uppmärksamma på?

– Det kan gå fort där ute vilket innebär en fara i att någon annan gör det ni egentligen vill göra. Det kan finnas en risk att om någon annan gör delar av det ni gör bättre så kanske ni hamnar efter och anslagen påverkas. Så det gäller att vara på tårna.

Slutligen – om du sätter dig i tidsmaskinen och färdas 20 år framåt i tiden, vad ser du då?

– Oj, troligen det man inte förväntar sig. Samtidigt ska vi inte tro att allt kommer bli helt annorlunda. Vi är ju människor och människor är inte alltid så förändringsbenägna. Sedan tror jag en utmaning kan vara förståelsen mellan generationerna. Dagens barn som är 8 år kan ses som den första AI-generationen, de ser lösningar som skapats genom AI som självklara. Den här generationen kan få svårt när de väl kommer i kontakt med gamla program, exempelvis de tidsrapporteringsverktyg som idag används och som vi kanske inte satsar på att använda AI för att förbättra. Dessutom kan man ju undra vad den generationen kommer tycka om sina föräldrar, de som idag är runt 30-40 år och som många gånger inte har riktigt tålamod med den äldre generationen som ibland föredrar det analoga. Kanske blir det omvänt – våra barn som himlar med ögonen när vi envisas med gamla lösningar.