Allt genast! eller Vad betyder tillgänglighet?

Interiör från Art Gallery NSW, Australien. Ca 1935. Detalj. Inga kända copyright-restriktioner.

Det senaste året har jag tillsammans med Göran Konstenius på KB lett arbetet i Digisams AV-grupp. Som alla våra arbetsgrupper och nätverk innehåller den smarta och trevliga människor med breda erfarenheter från olika hörn i kulturarvet. De samtal som förts på våra möten har uppmärksammat mig på att vi kanske skulle ha glädje av en mer diversifierad diskussion om begreppet tillgänglighet. En som tydliggör viljeinriktningen Total öppenhet utan inskränkningar, men ändå accepterar och ger utrymme för att det finns många steg på vägen dit som alla är värdefulla även om de inte når ända fram (just nu).

Total öppenhet kan exemplifieras med Rijksmuseum i Amsterdam som tillhandahåller konstbilder i hög upplösning för fri nedladdning, och direkt inbjuder folk att återanvända dem utan restriktioner, till och med kommersiellt. De är ett föredöme för kulturarvsinstitutioner i hela världen, och alla museer, arkiv och bibliotek bör sträva efter att gå i deras spår.

Men tyvärr finns situationer där en institution som digitaliserar (ännu) inte kan fullt ut tillgängliggöra resultatet öppet pga sådant som annans upphovsrätt, integritetsskäl eller forskningsetiska överväganden. Och i stället för att resonera på ett svartvitt sätt – som om valet alltid stod mellan Totalt öppenhet och Total slutenhet – behöver vi kanske titta närmare på vad som kan finnas i gråskalan däremellan.
 
För nog är tillgång för bara viss tid, för vissa användare, viss användning, eller till och med under geoblockering ändå bättre än ingen tillgång alls?

• KB och SFI samverkar i filmarkivet.se där vem som helst kan direktstreama film, och den plattformen har ju gjort materialet oomtvistligt mer tillgängligt nu än det var förut då det bara kunde ses efter frambeställning på respektive myndighet. Det är inte totalt öppet, men kan kanske bli så småningom allteftersom skyddstiderna löper ut.
• En del av de äldre svenska spelfilmer som SFI digitaliserat i hög kvalitet kommer framöver att läggas i distribution igen, på kommersiella villkor. Och kan man se de här gamla filmerna på bio i Visby eller Malmö är de ju mer tillgängliga än förut.
• De TV-produktioner som KB har i digitalt format (men lägre kvalitet) tillgängliggörs för forskare, förhoppningsvis snart i en smidigare streaminghantering via SUNETs autenticeringssystem. Kan studenter – eller t o m bara doktorander – i Umeå och Göteborg få direkt access till programmen måste det också räknas som mer tillgänglighet, än när de som tidigare måste beställa filerna på cd-skiva.
• KB:s DigiDaily måste också ha ett erkännande för att digitaliseringen gör materialet mer tillgängligt – om än bara i källaren i Humlegården – än tidigare då tidningarna var i så dåligt fysiskt skick att de inte ens kunde plockas fram i läsesal utan besökare/ forskare var hänvisade till repig mikrofilm (på samma plats). Digitaliseringen och det prydliga gränssnittet har gjort det lättare – och betydligt snabbare – att orientera i materialet, och det är ett framsteg.
• En del av de musikinspelningar som Musikverket förvaltar kan av copyright-skäl inte spridas via webben. Digitaliseras de kan besökare i myndighetens forskarsalar ta del av dem på plats med hörlurar, och då är de ju ändå mer tillgängliga än när de låg kvar på gamla/obsoleta/ospelbara bärare eller var beroende av sällsynta/slutkörda uppspelningsapparater.
• En del av de samtidsdokumentationer som gjorts av t ex Nordiska museet eller Maritima museerna kan innehålla känsligt material av intimt privat/personlig karaktär. De kanske inte kan spridas fritt på webben, men i digitalt format kan de via SWE-CLARIN & SND öppnas för data-mining etc eller kanske lämnas ut bara till forskare som godkänts av den ursprungliga informationsförvaltaren. Då är de mer tillgängliga än när de låg tysta i respektive arkiv.
• En del av de myndighetsarkiv som Riksarkivet förvaltar innehåller integritetskänslig information om enskilda medborgare som inte bör spridas. Men nu digitaliseras t ex inspelningar av polisförhör som därigenom kan göras fortsatt tillgängliga som allmänna handlingar, och dessutom potentiellt som forskningsﾭmaterial med restriktioner som ovan – hur som blir de mer tillgängliga än tidigare.

Trots att det bär mig emot måste jag alltså tillstå att strikta licenser – ja till och med betalväggar! – kan vara motiverade, om det är enda sättet att få ut material över huvud taget. Men det är acceptabla lösningar bara då institutionen av yttre faktorer, tvingande lagar eller avtal explicit hindras från att göra det som bör vara dess naturliga och oförtröttliga strävan: Total öppenhet!
 
Johanna Berg