• Home
  • /Posts Tagged ' crowdsourcing '

Archives

Rapport från Digital Humanities-kurs i Oxford

Oxford

Oxford. Foto: Howard Stanbury CC BY-NC-SA

Den 20 – 24 juli deltog jag och Sanja Halling i kursen Digital Humanities i Oxford, England. Kursen arrangerades av Oxford Universitet och handlade om digital humaniora – om hur man kan använda digital teknik i arbetet med kulturarvet. Ämnen som togs upp var bl a länkad öppen data, crowdsourcing, hantering av digitala bilder, och TEI (text encoding initiative).

Kursens upplägg var lagom intensivt med föreläsningar på morgonen och workshops resten av dagen. Föreläsarna kom i huvudsak från olika engelska universitet. Bland talarna fanns Chris Powell från Ashmolean Museum som talade om korruption av bildfiler – hur det slår mot olika format, hur man upptäcker felen och vad man kan göra åt det.

hyning.jpg

Victoria Van Hyning, Zooniverse. Foto: S. Danelius. CC-0

Victoria Van Hyning från Zooniverse/University of Oxford berättade om deras arbete med crowdsourcing och hur man gör för att få folk intresserade och engagera sig. Hon rekommenderade att man ska vara tydlig med att förklara hur resultatet kommer till nytta och att det man gör verkligen hjälper forskningen. Ett annat tips var att inte göra uppgifterna för svåra eller tidskrävande – så kallade ‘microtasks’ är bra  – eftersom användaren fort kan komma igång och snabbt skapa resultat. Ett exempel på microtasks finns i projektet ”Operation War Diary”, där man uppmanas att hjälpa till att tolka dagböcker från Första Världskriget genom att transkribera datum, platser eller namn, och inte hela dagbokssidan.

Det fanns åtta olika spår man kunde välja när det gällde workshopparna. Vi hade valt ett som innebar mycket praktiskt arbete: Linked data for the humanities. Här tog man upp koncept och teknologier bakom den semantiska webben, till exempel RDF, SPARQL, vokabulärer och ontologier.  Vi gick igenom hela processen från databasdump till färdig länkad data. Lärarna tipsade om lämpliga verktyg, till exempel Morph Semantic Converter, Gruff  – A triple-store browser, och Karma.

Här finns filmerna från föreläsningarna

Nästa år kommer kursen att hållas 4 -8 juli. Se mer information på kursens hemsida.

Susanne Danelius

 

CIVIC Epistemologies

Supermoon Science Center

Supermoon Science Center. Ingrid Taylar CC-BY

CIVIC Epistemologies är ett europeiskt projekt, där Riksarkivet deltar som en partner, som kommer att ta fram och validera en roadmap för hur man kan använda sig av e-infrastrukturer för att öka möjligheterna för Europas medborgare att delta i vetenskaplig forskning. Fokus ligger på de möjligheter som öppen tillgång till information, öppen källkod och öppen innovation skapar för digitalt kulturarv och digital humaniora.

Idag finns det tekniska möjligheter att engagera medborgare i forskning med hjälp av tekniska verktyg för exempelvis crowdsourcing, där vem som helst kan hjälpa till med insamling eller kontextualisering av data. Projektet kommer att analysera de behov som forskare, medborgare och forsknings- och kulturarvsinstitutionerna har och ta fram en roadmap för hur behoven kan uppfyllas.

Vilka behov tycker du att det finns? Har du några egna erfarenheter av crowdsourcing? Dela i så fall gärna med dig av dina synpunkter och erfarenheter till projektet genom att fylla i en enkät för yrkesverksamma inom kulturarvssektorn.

Enkäten beräknas ta cirka 10 minuter och kommer att finnas online till och med den 22 december 2014. Fyll i enkäten här.

 http://www.surveygizmo.com/s3/1914440/Cultural-Heritage-Institutions-and-Citizen-Science

Sanja Halling

 

Varsågoda att ta för er!

b2ap3_thumbnail_taforer.jpg

Drottning Juliana och prinsessan Beatrix serverar varm choklad vid en julmottagning
på Soestdijk 1960.Fotograf: Okänd, Netherlands National Archives (no known copyright restrictions)

För inte så länge sedan träffade Digisam några viktiga personer som bl a undrade om vi hade något att säga om användning av digitalt kulturarv. Inte ”tillgänglighet” alltså, eller potential för användning, utan faktiskt nyttjande. Allra helst ville de ha akademiska studier på fältet, men eftersom allt är så nytt finns inte särskilt mycket av den varan än. Därför försöker vi i stället peka på några smarta exempel och ambitiösa fallstudier som vi tycker är intressanta. Fler förslag är välkomna!

Digitalt kulturarv ger oss möjlighet att göra det vi alltid gjort – fast mycket enklare och snabbare. Det kan naturligen användas inom sin närmaste domän eller disciplin och på många sätt som vi rimligen kan förutse. Erfarenheten visar dock att digitalt kulturarv också – om förutsättningarna är de rätta – möjliggör helt nya typer av användning, på nya områden och i andra syften än vi kanske tänkt oss. Det är goda nyheter!

En humanistisk forskare t ex måste traditionellt sett ofta lägga dyrbar forskningstid på att leta efter sina källmaterial. Med digitalt lättillgängliga resurser blir den fasen kortare – och mer tid kan i så fall läggas på fördjupade studier och analys. Själva den digitala snabbheten och precisionen i sig möjliggör också undersökningar av en typ som man inte ens kunde föreställa sig för ett par decennier sedan. Exempel på akademiska arbeten uteslutande baserade på digitala arkivstudier finns redan. Ett växande fält är data mining av historiska texter, som gör det möjligt att processa enormt stora material för att frilägga intressanta mönster och utvecklingslinjer. Från bl a Nederländerna finns även exempel på hur digitala bildigenkänningsprogram kan användas för sådant som studier av förhistorisk keramik (fingeravtrycken!).

 Utöver att på ett självklart sätt göra nytta inom sina egna discipliner eller institutioner – som då t ex ett konstmuseum tillgängliggör äldre grafik för ny konstvetenskaplig forskning – måste vi alltså komma ihåg att det kan vara till glädje även på andra områden. Digitalt kulturarv kan bl a tillhandahålla språkvetenskapligt intressanta text-korpusar från snart sagt vilka ämnesområden som helst, eller erbjuda vetenskapshistoriska meta-ingångar till studier i sådant som ett akademiskt ämnes utveckling. Hur har t ex den antropologiska terminologin förändrats över tid? När slutade vi tala om Reval (Tallin, Estland) eller Batavia (Jakarta, Indonesien)? Öppet tillgängliga resurser kan också förbättras, rättas och transkriberas av många intresserade och kunniga människor som inte jobbar inom den förvaltande institutionen (crowdsourcing).

Digitalt kulturarv kan dessutom vara till glädje på helt oanade och oförutsägbara sätt.  Man hade kanske kunnat räkna ut att det breda tillgängliggörandet av dagspress från 1910-talet är intressant för t ex militärhistoriker. Mindre väntat är möjligen att massor av trafik till sådana arkiv också kan gå via handarbetssajter för folk på jakt efter stickmönster. På samma sätt finns museer som vittnar om att de får mycket trafik via auktionssajter – folk vill helt enkelt ha mer bakgrundsinformation om det som bjuds ut till försäljning.
 

 
Allt är möjligt!
 
Johanna Berg

 

Sharing is Caring

I april arrangerades den tredje i raden av #sharecare-konferenser i Köpenhamn, som vanligt under ledning av den strålande Merete Sanderhoff och i god samverkan mellan flera danska myndigheter och organisationer. Också som vanligt fanns förbryllande få svenskar i publiken, men som tur är finns en hel del av materialet att kika på i efterhand. http://sharecare14.wordpress.com/about Lyssna t ex på Simon Tanner, King’s College, som talar om ekosystem och mätbara värden, Kathryn Eccles, Oxford University, som berättar om Your Paintings http://www.bbc.co.uk/arts/yourpaintings och annan crowdsourcing, eller Nick Poole, Collection’s Trust, som förklarar varför folk älskar museer.

b2ap3_thumbnail_husk.jpg

Foto: MsWord CC-BY-SA

I samband med årets konferens släpptes en stilig bok som sammanfattar de två tidigare, ”Sharing is Caring. Åpenhed og deling i kulturarvssektoren”. Ett tjugotal talare/författare har bidragit med sina texter och Merete Sanderhoffs omfattande inledningskapitel ”Det er dit” tecknar arbetet på SMK men ger också en fyllig bakgrund till öppenhets-utvecklingen i allmänhet. Boken är föredömligt CC-licensierad, finns på både danska och engelska, och kan hämtas här.  Läs, inspireras och bestäm dig redan nu för att vara med nästa gång!

Johanna Berg, Digisam

 

Hållbar framtid och oanade möjligheter – digitalisering av naturhistoriska samlingar

Den 9 januari hölls en konferens på Naturhistoriska riksmuseet om digitalisering av naturhistoriska samlingar. Under fjorton föredrag och efterföljande diskussioner blev det tydligt att digitalisering av samlingarna är av stor vikt, och att massdigitalisering är på frammarsch av en anledning. Vi behöver framför allt informationen för vår kunskap om miljön och för att kunna sätta in rätt insatser för en hållbar framtid.

Hedvig Kjellström från KTH beskrev hur Big Data, det vill säga stora och varierande volymer data, kan användas på en rad sätt. Med tillgång till stora volymer data från naturhistoriska samlingar kan information som tidigare legat dold bli synlig och visualiseras. Matthias Obst från Göteborgs Universitet berättade hur både historisk och nutida data kring olika arter använts i en forskningsstudie för att visa hur uppsättningen arter förändrats över tid.

b2ap3_thumbnail_Nrm-1.jpg

 

I Nederländerna pågår redan idag massdigitalisering av herbarieark i regi av Naturalis Biodiversity Center. Detta i ett tempo av 35 000 ark per dag! Paris Herbarium har i sin satsning på massdigitalisering av naturhistoriska samlingar gjort det möjligt för människor från alla världens hörn att hjälpa till med märkningen av objekten, så kallad crowd sourcing. I Finland ska de viktigaste samlingarna vara digitaliserade innan år 2025.

En ansökan om medel för att massdigitalisera de omfattande samlingar av herbarieark och insekter som finns på naturhistoriska museer och institutioner i Sverige lämnas in under våren. Digisam följer och deltar i arbetet, med utgångspunkt i att främja och driva massdigitalisering som det mest kostnadseffektiva sättet att digitalisera kulturarvsinstitutionernas samlingar.

Arrangörer av konferensen var GBIF Sweden i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet och Digisam. GBIF är ett internationellt projekt som gör information om jordens arter tillgänglig för alla via en portal. Läs mer om konferensen på GBIF Sweden:s blogg.

Moa Ranung

 

Gamla kartor i nya medier

b2ap3_thumbnail_lesley.jpg
 
Lesley Kadish är arkeolog, antropolog och GIS curator på Minnesota Historical Society i Saint Paul. Hon är också Fulbright-stipendiat vid finska Nationalakivet i Helsingfors och i april kommer hon till Stockholm för att berätta om sitt arbete med bl a georeferering av historiska kartor, geotaggning av fotografier och annan crowdsourcing av information.
 
Det är ett spännande fält som berör många av kulturarvsinstitutionerna och deras digitala arbete. Digisam vill därför hälsa dig välkommen att ta del av Lesley Kadishs erfarenheter vid ett öppet heldagsseminarium på Riksarkivet i Marieberg tisdagen den 16 april 2013. Under dagen kommer vi också att få ta del av Riksarkivets arbete med äldre och yngre geometriska kartor.
 
Seminariet hålls på engelska och deltagande är avgiftsfritt men OBS kräver föranmälan på adress digisam@riksarkivet.se senast den 10 april. Detaljerat program kommer som bekräftelse på din anmälan. 
 
Välkommen!
 
Johanna Berg, Digisam

 

b2ap3_thumbnail_marieberg.jpg
Marieberg, utsnitt ur Lundgrens karta över Stockholm 1885

 

Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

Skådespelerskan Pauline Frederick som Potifars hustru, ca 1910-15. Library of Congress. Fotograf okänd. No known copyright restrictions.
Att spana in i framtiden handlar ganska mycket om att urskilja redan befintliga trender och försöka avgöra vilka som kommer att göra bestående avtryck på utvecklingen. Uppgiften är alltså inte att hålla kolla på allt som händer dag för dag och ständigt vara uppdaterad med det senaste – tvärtom förutsätter den koncentration, analys och annat som tar mer tid.
Eftersom vi är många som har svårt att göra utrymme för sådant arbete i vardagen är det tur att det finns andra som är villiga att dela med sig av sina spaningar. Amerikanska museiföreningen (AAM) driver t ex ett Center for the Future of Museums som för någon månad sedan presenterade sin första breda trendrapport .
Museums and the Pulse of the Future är en läsvärd, lättillgänglig och pedagogisk rapport. Föredömligt kort är den också, och full av länkar till inspirerande exempel på hur museer fångat upp och kunnat svara kreativt på nya impulser. Varje avsnitt ställer dessutom explicita frågor om vad de olika trenderna betyder för samhället, och för museisektorn. Bra! IT finns givetvis med som ett utvecklingsdrivande inslag på alla områden men två av trenderna rör mer direkt Digisams område. Eftersom tekniken som sådan är universell, och webben  till sin natur gränsöverskridande, finns andledning att förvänta sig att dessa trender också kommer att få genomslag i Sverige (och inte bara på museerna då).

Många bäckar små…

Alla talar om crowdsourcing men vad betyder det egentligen? Det handlar om att samla små bidrag från många deltagare och är något mer och större än interaktiva gränssnitt och publikdialog. Dagens teknik skapar nya förutsättningar för växande skaror av amatörexperter  att bidra med sin kunskap till institutionernas publika informationsresurser. De kan höja kvaliteten  på museernas data med sin specialkunskap inom t ex ornitologi eller ångbåtar, men också med rent personlig kännedom om sådant som platser och personer på gamla fotografier. Till detta kommer sådant som inte kräver expertis alls, men som det behövs väldigt många vem som helst för att gå i land med – som t ex NASA:s rymdbilder och finska Digitalkoot:s transkribering.

Möjligheterna är enastående,  men som vanligt leder nya lösningar också till nya utmaningar. De nya arbetssätten utmanar institutionernas traditionella självbild och ställer också en del inarbetade affärsmodeller på huvudet. Samtidigt får man räkna med att allmänheten kommer att förvänta sig allt mer av ämnesöverblick och tillförlitlig kunskap på museerna. Experterna där inne måste alltså försöka hitta positiva sätt att samverka med de experter som finns utanför, så att kunskapen kan växa på alla fronter.

Titta på det som inte finns

Förstärkt verklighet, eller augmented reality (AR), är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör det möjligt att lägga digitala element av bild, ljud eller film över verkligheten sådan du ser den t ex i din mobil. I kombination med positioneringsteknik (GPS) skapar den oanade förutsättningar, bl a för helt nya sätt att återkoppla museernas konst- och kulturhistoriska resurser till platserna de en gång kom ifrån. Streetmuseum Londinium och NAI:s Urban Augmented Reality är bara ett par exempel på denna trend som väntas växa kraftigt de närmaste åren. När allt fler – i synnerhet i Sverige – går runt med en smartphone i fickan ökar intresset från kommersiella aktörer, men även för kulturinstitutionerna finns stora möjligheter i att använda AR för ytterligare fördjupning av kunskap och upplevelse. Det kan gälla avancerade  och kanske spelliknande helhetsupplevelser,  men lika gärna enklare lösningar som t ex virtuella textsjok  i på väggarna i en utställning.
Här finns mycket att tänka på. Kan AR vara till nytta för den som vill möta en mångspråkig publik med skiftande behov och intressen på bästa sätt? Kommer tekniken att bidra till fördjupning och äkta interaktion eller tvärtom fjärma användarna från den verkliga upplevelsen och isolera dem från varandra? Och finns det en risk i att bygga så mycket på besökarnas egen utrustning (telefoner och surfplattor) – vad händer med dem som ingen har?
Sådana frågor måste institutionerna själva ta ställning till, och svaren är antagligen delvis beroende av den fortsatta utvecklingen. Hur som helst finns mycket att vinna på att försöka se framåt. Framtiden kommer ju antingen man spanar eller ej, men man är bättre rustad om man hinner förbereda sig en smula för allt det nya innan det är här.
/ Johanna Berg, Digisam