Gå och fiska!



Unga kvinnor fiskar med spö från en vågbrytare, 1940-tal. Fotograf: Okänd (State Library & Arcives of Florida, USA)

Ibland snubblar man slumpmässigt över idéer som är så enkla och bra att man knappt förstår att man inte kommit på dem tidigare. Den australiska Twitterleken Collectionfishing är en sådan idé, och så här funkar den:

Varje måndag väljer någon – vem som helst faktiskt – ett nytt tema för veckans fiske. Det kan vara vad som helst; Rött, Hatt eller Sagoväsen har förekommit – men också ämnen som relaterar till aktuella händelser, typ Drottningjubileet. Huvudregeln är att det inte finns några regler.

Sen går man och fiskar, i sin egen samling eller någon annans, efter bilder som matchar temat. Det man hittar beskrivs kortfattat och twittras ut med hashtaggen #collectionfishing. Vem som helst kan alltså vara med, inte bara den som jobbar på en ABM-institution. Länkarna behöver inte heller gå till en samlingsdatabas, det går lika bra att använda Flickr eller någon annan bildtjänst. Allt som krävs är ett Twitter-konto, och hela världen är välkommen att delta.

Varför är det så himla bra då?

Museer, arkiv och bibliotek i bl a Australien, Holland och Nya Zeeland är med på fisket för att de tycker att #collectionfishing är:

  • Ett bra sätt att göra sina samlingar mer synliga. Kate Chmiel från Museum Victoria säger “For us museums, it’s about making our collections more accessible by putting them online. Obviously we can’t put everything on display, and we can’t let everyone into our stores, so it’s the next best thing.“ 
  • Ett bra sätt att utnyttja potentialen i social media för att skapa uppmärksamhet kring samlingsmaterialen. Det är också ett sätt att använda Twitter till något vettigt, och faktiskt en fördel att formatet är så litet och flexibelt. Man väljer själv när man har tid att delta och kan göra sin insats när som helst.
  • En chans/anledning/förevändning för folk som gillar (sina) samlingar att för en gångs skull få fördjupa sig lite i vad de innehåller. Det känns bra att få visa upp hur spännande saker som finns där inne och låta andra ta del av dem.  
  • En möjlighet att kommunicera med kollegor på andra institutioner. Även de som inte fiskar själva lämnar ofta värdefulla synpunkter och kommentarer på publicerade bilder. Och det är givande över huvud taget att snacka med folk utanför den egna arbetsplatsen, etablera nya kontakter, och tävla lite i all vänskaplighet om vem som hittar den bästa, vackraste, fulaste eller knasigaste bilden.
Men framför allt är det kul. Någon som vill vara med?

/ Johanna Berg, Digisam

Svar på öppet brev från Svenska Fotografers Förbund

Svenska Fotografers Förbund (SFF) ställde i förra veckan ett öppet brev till Kulturdepartementet och Riksarkivet för att uppmärksamma den, enligt SFF, respektlösa inställning till fotografers upphovsrätt och den, i stora delar felaktiga, information som Digisam, samordningssekretariatet för digitalisering, sprider om upphovsrätt kring fotografier.

Digisam känner inte igen sig i beskrivningen. Att sprida felaktig information till landets kulturarvsinstitutioner i denna, såväl som andra frågor, är oss helt främmande. Brevet saknar konkreta exempel på vilken felaktig information som Digisam sprider och därför har vi bett SFF om ett snabbt förtydligande så att eventuella felaktigheter kan rättas till.
I det öppna brevet refererar SFF till ett halvdagsseminarium i juni med temat licensiering med Creative Commons som ett sätt att engagera besökare och sprida kulturarv på internet. Seminariet var ett samarrangemang mellan Creative Commons, .SE och Digisam och kan i sin helhet ses på http://youtu.be/mpnUwm3OYjo

Ångspårvagn på Ringvägen 1901
Fotograf okänd
Ur Stockholms spårvägsmuseums
samlingar
No known copyright restrictions

Här följer Riksarkivets svar på det öppna brevet från SFF:

2012-07-03

Dnr RA 02-2012/3245                                                       


Svenska Fotografers Förbund (SFF) har ställt ett öppet brev till Kulturdepartementet och Riksarkivet för att uppmärksamma den, enligt SFF, respektlösa inställning till fotografers upphovsrätt och den, i stora delar felaktiga, information som Digisam, samordningssekretariatet för digitalisering, sprider om upphovsrätt kring fotografier.
Eftersom brevet saknar konkreta exempel på vilken felaktig information som Digisam sprider ber vi SFF om ett snabbt förtydligande så att eventuella felaktigheter kan rättas till.
I det öppna brevet refererar SFF till ett halvdagsseminarium i juni om licensiering med Creative Commons som ett sätt att engagera besökare och sprida kulturarv på internet. Seminariet var ett samarrangemang mellan Creative Commons, .SE och Digisam.
Digisams representant vid konferensen utgick i sitt anförande från de samtal som sekretariatet under våren fört med centralmuseer och de statliga kulturmyndigheter som är medverkande i vårt uppdrag. En ofta återkommande fråga vid dessa samtal är att myndigheterna och institutionerna uppfattar upphovsrättslagen som problematisk och svår att tolka i uppdraget att tillgängliggöra sina samlingar, särskilt bild, på internet. Digisams slutsats är att det krävs utbildning och kompetensutveckling så att fler bilder kan tillgängliggöras inom lagens ramar. Annars är risken att värdefulla samlingar, av rädsla för att göra fel, förblir opublicerade. Digisam råder därför institutionerna att börja med det som är enkelt och välja att digitalisera och lägga ut bilder med utslocknad upphovsrätt och publicera dem med Public Domain-märkning. Vi understryker också vikten av att bilder i Public Domain inte ges en förnyad upphovsrätt när de digitaliseras. Ett råd som ges i linje med Europeiska kommissionens rekommendationer att ”improve access to and use of digitised cultural material that is in the public domain by ensuring that material in the public domain remains in the public domain after digitisation…”

När det gäller de rekommendationer och policies som underblåser en felaktig tolkning av upphovsrätten nämner SFF särskilt Riksantikvarieämbetets rapport ”Fritt fram” och Wikimedia Sveriges ”Kulturskatter på nätet. Så här gör man”. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Wikimedia måste självklart tala för sig själva. Digisam arbetar utifrån inriktningen att tillsammans med andra delta i dialogen med ideella organisationer och andra aktörer på internet för att bidra och stötta med vår erfarenhet och kunskap.

Digisams främsta uppgift är att bidra till att målen nås för den av regeringen beslutade strategin för digitalisering av kulturarvet. Den huvudsakliga bakgrunden till strategin är att uppfylla de åtaganden som Sverige gjort genom Europeiska kommissionens rådsslutsatser om det europeiska digitala biblioteket Europeana. Strategin ska samtidigt bidra till att uppfylla de kulturpolitiska målen.
Digisams roll är bl.a. att stötta minnesinstitutionerna i deras arbete med att göra kulturarvet tillgängligt på nätet och därmed underlätta för användarna att bli medskapare till den kultur och det kulturarv de använder och brukar. I det arbetet kommer Digisam att i olika former samverka brett med myndigheter, institutioner, organisationer och enskilda som är involverade i arbetet med digitaliseringen av kulturarvet.
Allt fler kulturarvsinstitutioner söker samverkan med Wikimedia och bidrar aktivt till det webbaserade uppslagsverket Wikipedia. I våras träffade t.ex. Centralmuseernas samarbetsråd en överenskommelse med Wikimedia om samverkan för att öka tillgängligheten av den information och kunskap som finns bakom museernas väggar, med målet att nå ut till en större, bredare och yngre publik. Centralmuseerna utgör den till antalet större delen av Digisams av regeringen utpekade samverkande myndigheter och institutioner.
Att kulturarvsinformation görs tillgänglig på nätet är inte ett slutmål utan en viktig förutsättning för att informationen ska bli använd. Därför är det viktigt att informationen är tydligt licensierad så att användarna och företrädarna för kulturella och kreativa näringar vet vad man kan och inte kan göra med informationen. Creative Commons är en licensieringsform, grundad i upphovsrättslagen, där rättighetsinnehavaren genom ett system av licenser kan avstå från vissa delar av det rättsliga skyddet och därigenom göra det lättare för andra att använda materialet i olika sammanhang. Men det är viktigt att påpeka att det förstås alltid är upphovsrättsinnehavaren som bestämmer om informationen ska CC-licensieras eller inte.
Viktiga samverkansparter är självklart också de organisationer som företräder upphovsrättsinnehavarna. Precis som SFF väntar Digisam otåligt på den lagrådsremiss som kommer att innehålla förslag till nya avtalslicenser. På en konferens, om bildanvändning i det digitala samhället, som anordnades av arkivsamfundet i höstas skakade Digisams verksamhetsledare och SFF:s verksamhetschef Catharina Ekdahl offentligt hand på att, när lagförslaget presenterats, sätta sig ner och förbereda de frågor som behöver hanteras inför kommande förhandlingar.
Digisam ser fram mot att under hösten träffa SFF och diskutera de frågor som framkommit vid de möten vi haft med minnesinstitutionerna. Förslag på tider för ett sådant möte ligger i ordförande VD Lotta Schwarz och VD och verksamhetschef Catharina Ekdahls inkorgar.
Björn Jordell
Riksarkivarie
och ordförande i Digisams styrgrupp      
Rolf Källman
Avdelningschef och verksamhetsansvarig för Digisam

Frågor och svar

För närvarande inventerar vi och uppdaterar de rekommendationer kring digitalisering som finns sedan tidigare, rörande bl a planering av digitaliseringsprojekt, digitaliseringsprocesser, standarder, format och utrustning mm. På sidan ”Frågor och svar” (se länk här eller i högerspalten, klicka sedan i bubblorna för att komma vidare till respektive område) tar vi upp de rekommendationer och rapporter kring digitalisering som används mest. Vi börjar i mindre skala och planerar att successivt bygga upp en mer heltäckande ”virtuell handbok” för digitaliseringsarbete. Bidra gärna med dina egna frågor och problem så ska vi göra vårt bästa för att besvara dem.

Välkommen att följa vårt arbete!

Building labourer on a stone being hoisted up to building, Pitt St, Sydney, c. 1930s, by Sam Hood
No known copyright restrictions.


Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

Skådespelerskan Pauline Frederick som Potifars hustru, ca 1910-15. Library of Congress. Fotograf okänd. No known copyright restrictions.
Att spana in i framtiden handlar ganska mycket om att urskilja redan befintliga trender och försöka avgöra vilka som kommer att göra bestående avtryck på utvecklingen. Uppgiften är alltså inte att hålla kolla på allt som händer dag för dag och ständigt vara uppdaterad med det senaste – tvärtom förutsätter den koncentration, analys och annat som tar mer tid.
Eftersom vi är många som har svårt att göra utrymme för sådant arbete i vardagen är det tur att det finns andra som är villiga att dela med sig av sina spaningar. Amerikanska museiföreningen (AAM) driver t ex ett Center for the Future of Museums som för någon månad sedan presenterade sin första breda trendrapport .
Museums and the Pulse of the Future är en läsvärd, lättillgänglig och pedagogisk rapport. Föredömligt kort är den också, och full av länkar till inspirerande exempel på hur museer fångat upp och kunnat svara kreativt på nya impulser. Varje avsnitt ställer dessutom explicita frågor om vad de olika trenderna betyder för samhället, och för museisektorn. Bra! IT finns givetvis med som ett utvecklingsdrivande inslag på alla områden men två av trenderna rör mer direkt Digisams område. Eftersom tekniken som sådan är universell, och webben  till sin natur gränsöverskridande, finns andledning att förvänta sig att dessa trender också kommer att få genomslag i Sverige (och inte bara på museerna då).

Många bäckar små…

Alla talar om crowdsourcing men vad betyder det egentligen? Det handlar om att samla små bidrag från många deltagare och är något mer och större än interaktiva gränssnitt och publikdialog. Dagens teknik skapar nya förutsättningar för växande skaror av amatörexperter  att bidra med sin kunskap till institutionernas publika informationsresurser. De kan höja kvaliteten  på museernas data med sin specialkunskap inom t ex ornitologi eller ångbåtar, men också med rent personlig kännedom om sådant som platser och personer på gamla fotografier. Till detta kommer sådant som inte kräver expertis alls, men som det behövs väldigt många vem som helst för att gå i land med – som t ex NASA:s rymdbilder och finska Digitalkoot:s transkribering.

Möjligheterna är enastående,  men som vanligt leder nya lösningar också till nya utmaningar. De nya arbetssätten utmanar institutionernas traditionella självbild och ställer också en del inarbetade affärsmodeller på huvudet. Samtidigt får man räkna med att allmänheten kommer att förvänta sig allt mer av ämnesöverblick och tillförlitlig kunskap på museerna. Experterna där inne måste alltså försöka hitta positiva sätt att samverka med de experter som finns utanför, så att kunskapen kan växa på alla fronter.

Titta på det som inte finns

Förstärkt verklighet, eller augmented reality (AR), är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör det möjligt att lägga digitala element av bild, ljud eller film över verkligheten sådan du ser den t ex i din mobil. I kombination med positioneringsteknik (GPS) skapar den oanade förutsättningar, bl a för helt nya sätt att återkoppla museernas konst- och kulturhistoriska resurser till platserna de en gång kom ifrån. Streetmuseum Londinium och NAI:s Urban Augmented Reality är bara ett par exempel på denna trend som väntas växa kraftigt de närmaste åren. När allt fler – i synnerhet i Sverige – går runt med en smartphone i fickan ökar intresset från kommersiella aktörer, men även för kulturinstitutionerna finns stora möjligheter i att använda AR för ytterligare fördjupning av kunskap och upplevelse. Det kan gälla avancerade  och kanske spelliknande helhetsupplevelser,  men lika gärna enklare lösningar som t ex virtuella textsjok  i på väggarna i en utställning.
Här finns mycket att tänka på. Kan AR vara till nytta för den som vill möta en mångspråkig publik med skiftande behov och intressen på bästa sätt? Kommer tekniken att bidra till fördjupning och äkta interaktion eller tvärtom fjärma användarna från den verkliga upplevelsen och isolera dem från varandra? Och finns det en risk i att bygga så mycket på besökarnas egen utrustning (telefoner och surfplattor) – vad händer med dem som ingen har?
Sådana frågor måste institutionerna själva ta ställning till, och svaren är antagligen delvis beroende av den fortsatta utvecklingen. Hur som helst finns mycket att vinna på att försöka se framåt. Framtiden kommer ju antingen man spanar eller ej, men man är bättre rustad om man hinner förbereda sig en smula för allt det nya innan det är här.
/ Johanna Berg, Digisam

Vi försöker sortera…

Postsorteringen, New York ca 1910-15. Fotograf: okänd. Library of Congress. No known copyright restrictions.

Vi på Digisam har regeringens uppdrag att i samverkan med minnessektorn arbeta med frågor kring digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet. Vi möter många som tycker att det är en bra idé, men får också många frågor om vad de där begreppen står för – egentligen.

Vi har sett att orden förstås på olika sätt inom arkiv, bibliotek och museer. Man använder samma ord för helt olika saker, eller olika ord när man menar samma sak. Ibland när man säger ”digitalisering” menar man alla slags IT-stödda processer, ibland får samma begrepp stå för något vi uppfattar som en mindre delprocess (scanning t ex). På det viset tar det tid att förstå varandra. Det kan bli svårt att lösa problem när man inte har en gemensam förståelse för vad de består i, och risken finns att man blir både oense och överens på helt fel grunder.

Därför prioriterar vi på Digisam en gemensam Begreppsmodellering för området ”Digitalt kulturarv”. Experterna i vår styrgrupp – Martin Bjersby (Riksarkivet), Göran Konstenius (KB), Lars Lundqvist (RAÄ) och Sven Rentzhog (Nordiska museet) – har hjälpt oss att ta fram en generell och övergripande konceptuell modell som ska förstås icke-kronologiskt och täcka in alla aspekter av ”digitalt kulturarv” så som det definieras i våra uppdrag.
Obs! Klicka för större bild.

Vi hoppas att den ska hjälpa oss att ensa begreppen och skapa en gemensam förståelse för vad som är äpplen och päron. Modellen kommer vidare att ligga till grund för fortsatt modelleringsarbete, där vi stegvis bryter ned delarna i allt mindre beståndsdelar och så småningom når fram till mer specifika och konkreta frågor om t ex olika bärare och materialtyper. När vi väl fått ordning på begreppen blir det lättare att utforma sektorsövergripande råd och stöd för vardaglig problemlösning inom området, något som efterfrågas på många håll, inte minst inom Kulturarvslyftet.

För att komma vidare i arbetet behöver vi just nu från er som jobbar i sektorn feedback på följande punkter:

1.      Finns det något som hör hit (till digitalt kulturarv) men som INTE täcks in av överrubrikerna/ huvudprocesserna: Styra, Producera, Använda, Bevara?
2.      Finns det något under Producera som INTE täcks in av underrubrikerna/delprocesserna: Bildfångst & Metadata?
3.      Finns det något under Använda som INTE täcks in av underrubrikerna/delprocesserna: Öppen data & Paketering?
4.      Finns det något ytterligare av vikt att tillägga, stryka, flytta, ändra?

Är mycket tacksam för just dina synpunkter på just dessa frågor! Kommentera gärna här nedan eller maila mig direkt men OBS senast den 14 maj. Räkna också med att vi kommer att återkomma med ytterligare frågor längre fram i modelleringsprocessen. Vi ser fram emot att ta del av dina bidrag till en robust gemensam förståelse av vad digitalt kulturarv handlar om. Egentligen.
Johanna Berg, Digisam

Kan Creative Commons stärka ABM-sektorn?

Foto: Thomas Hawk (CC:BY:NC)

Digisam bjuder tillsammans med Creative Commons och .SE in till en halvdag kring praktisk användning av Creative Commons. Vi ser fram emot att ni ska kunna ta del av en halvdag kring hur Creative Commons kan stärka ABM-sektorn och dess arbete.

När: 13e juni 2012, klockan 9-12
Var: .SE, Ringvägen 100 A, Stockholm
Creative Commons, Digisam och .SE bjuder in till ett halvdagsseminarium ABM-sektorn om att engagera besökare och sprida kulturarv på Internet med hjälp av Creative Commons. Seminariet är till för dig inom ABM-sektorn, du som arbetar med att tillgängliggöra digitalt kulturarv, eller har ett intresse av det arbetet. Seminariet anordnas på förmiddagen den 13e juni. Inbjudna som talare är:
  • Chiaki Hayashi (Creative Commons Japan, deltar via videolänk, på engelska)
  • Lennart Guldbrandsson (Wikimedia, Sverige)
  • Maarten Zeinstra (Europeana/Knowledgeland, på engelska)
  • Johanna Berg (Digisam)
Syftet med seminariet är att inspirera samt ge konkreta tips och idéer på hur man kan engagera besökare mer kring utställningar och andra event och produktioner. Vi har bjudit en grupp inspirerande talare som kommer att belysa och visa exempel på hur Creative Commons kan vara ett hjälpmedel för att engagera besökare i utställningar och annat samlingsarbete. Seminariet kommer även att behandla hur ABM-sektorn bör tänka när det gäller att licensera, digitalisera och tillgängliggöra sina material för maximal användbarhet.
Chiaki Hayash kommer att prata och visa hur de arbetar med Creative Commons i Japan, som ett verktyg för att uppmuntra engagemang och nyskapande. Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige kommer att prata om arbetet med en Vitbok för ABM-sektorn, med målet att både skydda upphovsmännen och göra det lättare för allmänheten att få tillgång till vårt svenska kulturarv. Maarten Zeinstra kommer att prata om Europeanas struktur för rättighetshantering och utväxling av material mellan kulturinstitutioner i Europa. Johanna Berg kommer att prata om Digisams arbete med öppenhetsfrågor och betonar vikten av att börja med det enklaste.

Anmälan: Deltagande på seminariet är kostnadsfritt, men antalet platser är begränsat. Anmäl dig här OBS senast den 4 juni så vi vet hur många som kommer!

Har du frågor är du välkommen att vända dig till Jonas Öberg på Creative Commons, Kristina Alexanderson på .se eller Johanna Berg på Digisam.


Creative Commons, Digisam och .SE hälsar dig varmt välkommen!
gm / Johanna Berg, Digisam

OBS Kristina Alexandersons dokumentation från seminariet finns att ta del av på Creative Commons webbplats, här.

Workshop i Stockholm: “European Cultural Heritage online. Aggregation and semantic web”

Automatrestaurang omkr år 1905, interiör, Stockholm
Spårvägsmuseets samlingar
                 Photograph by: unknown                       
Digisam – samordningssekretariatet för digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet organiserar tillsammans med EU-projektet Linked Heritage workshopen “European Cultural Heritage online. Aggregation and semantic web” den 23 maj 2012 på Riksarkivet i Stockholm.

Workshopen har två huvudteman, ”Cultural Heritage Aggregation in Europe” och ”Semantic web”.

I den första delen av workshopen kommer aggregeringen av data till sökportalen Europeana att behandlas, belyst genom exempel från olika europeiska projekt som t.ex. Linked Heritage projektet,APE-net projektet (Archives Portal Europe) samt K-samsök, webbservice och den nationella aggregatorn för musei- och kulturarvsinformation. Vi kommer att diskutera dagens vägar för att lämna data till Europeana, hur man använder sig av standarder och möjligheterna att utveckla aggregeringsprocessen.

Workshopens andra tema tar upp hur kulturarvsinformationen presenteras i söktjänster och på olika portaler idag och på vilket sätt sökmöjligheterna i informationen skulle kunna optimeras. Vi kommer också att diskuterar vilka möjligheter som användningen av öppen länkad data och den semantiska webben har för kulturarvssektorn och hur Wikipedia kan fungera som en aktör i detta sammanhang

Målgruppen för workshopen är dels Linked Heritage-konsortiet och dels alla som arbetar med digitaliseringsfrågorna på kulturarvsinstitutionerna i Sverige.

Workshopen kommer att hållas på engelska.

Ett program kommer att läggas ut inom kort.

Antalet platser är begränsat. Är du intresserad av att delta i workshopen? Skicka i så fall e-post till digisam@riksarkivet.se innan den 14 maj 2012.

Sanja Halling, Digisam

Bäst av alla – och sämst!

Löptävling i Galt, Alberta i Canada 1906. Fotograf okänd (Galt museum & archives).
Sverige i täten med spänstiga steg, eller (beroende på hur man ser det) långt till höger i plommonstop. Håll i hatten!
Sverige är bäst i världen på att upprätta register och samla in statistiska data om allt från karies till fortkörning. Staten disponerar genom sina myndigheter stora mängder data, ofta i långa serier av hög kvalitet. Vi har en enastående historia av omsorgsfull statlig byråkrati och idag beräknas mellan en och två procent av BNP gå till sådana insatser. Det är stort.

Men när det gäller att öppna, dela och därigenom nyttiggöra detta material som öppna data ligger Sverige inte lika bra till. Storbritannien och Australien är bäst i världen på att frigöra offentliga data, men även länder som Brasilien, Kenya och Albanien ligger lååångt före Sverige. Och det är ju dåliga nyheter för oss eftersom det finns så enormt stora samhälls­ekonomiska vinster i en öppnare hållning. Senare i år kommer en rapport från Handelshögskolan i Stockholm som beskriver det stora entreprenörs­intresset, och exempel finns redan idag på tjänster baserade på t ex väder- och trafikdata trotshindersamma avgifter, otillgängliga format etc.
Huvudargumenten för öppna data är att de stärker:
     demokrati och delaktighet. Genom möjligheten till insyn och granskning skärps kontrollen och det ger – på längre sikt – också ökat förtroende för samhällets institutioner.
     effektivitet och kvalitet. Genom synliggörandet av mönster i utgifter etc blir det lättare att jämföra insatser av den offentliga förvaltningen och därmed driva på utvecklingen.
     tillväxt och innovation. Genom nya möjligheter för utvecklare och entreprenörer att – ofta i samverkan mellan akademi och företag – arbeta med datan som “råvara” och bygga nya tjänster kan reell ekonomisk utveckling skapas.

Arbetar man med befintliga digitala data i strukturerad form (inte i Word eller PDF!), och ordnar den grundläggande infrastrukturen på ett smart sätt försvinner i princip marginalkostnaden för distribution. Resur­ser frigörs för annat arbete, och allmänheten kan ges fri tillgång till datat.
Enligt Jan Kallberg, svensk forskare i vid Texas university i Dallas, måste man dock räkna med att konceptet öppna data – trots alla sina fördelar –  inte kommer att slå igenom i Sverige förrän omkring 2020. Andra experter menar att även ett decennium är alltför optimistiskt räknat, och det känns ju dystert.
Men kanske kan man från ett kulturarvsperspektiv vända dåliga nyheter till en möjlighet? På scenen står nu en grupp otåliga entreprenörer, tekniska utvecklare och affärsintressen som letar efter data att jobba med. De knackar på hos offentligheten som motvilligt – om alls – lämnar ut små, begränsade datamängder med stora förbehåll, i svårhanterliga format och ibland mot avgift. Minnessektorn – med sina enormt stora, komplexa, i huvudsak icke integritetskänsliga datamängder – står i kulisserna och väntar på entré. Kliver den in i rampljuset kan föreställningen ta en helt ny vändning, och nya samarbeten växa fram med aktörer som behöver just sådana data för sitt eget utvecklingsarbete. På det viset blir det win-win, ökat tryck på den övriga statsförvaltningen och en chans för de mest historiska av institutioner att – som vanligt – gå före in i framtiden!
Vinnova satsar för närvarande fyra miljoner kronor på öppna data. De vill se resultat redan i höst, men behöver input från dig för att avgöra hur myndigheter och organisationer bäst kan stimuleras, och vilka teman och sektorer som eventuellt bör prioriteras framför andra. Hör gärna av dig till dem och berätta hur du ser på saken!
Johanna Berg, Digisam

Vill du veta mer om öppna data bör du titta på alla inlägg från Stiftelsen .se:s seminarium Öppna data öppnar möjligheter den 16 mars 2012.

DC-net projektets slutkonferens

Photo: Maria Teresa Natale

För en vecka sedan deltog vi på Digisam i DC-NET projektets slutkonferens i Rom. I ett tidigare blogginlägg (Digital Infrastruktur) skrev jag om DC-NET projektet, som jag själv varit verksam i under de senaste två åren.

Konferensen inleddes med en inspirerande beskrivning av digitaliseringens möjligheter och hur den gynnar arbete med att bevara exempelvis ett konstverk samtidigt som den möjliggör för vem som helst att via Internet ta del av detaljerna i konstverket. Det handlar då om att få fördjupa sig i detaljkunskaper som man annars sällan eller aldrig får möjlighet att ta del av. Som exempel användes några av renässansens mästerverk.

DC-NET projektets mål och slutsatser presenterades och exempel visades på hur man så här långt använts sig av projektets resultat inom kulturarvssektorn. Riksarkivet har tillsammans med franska Kulturministeriet haft en ledande roll i arbetet med att ta fram förslag på prioriteringar av nya tjänster som kan förmedlas genom de digitala infrastrukturerna för förmedling och lagring mm. Högst prioriterat blev långsiktigt digitalt bevarande. En rapport om dessa prioriteringar, kompletterad med goda exempel (best practices), har publicerats av DC-NET, ”DC-net priorities and Best Practices for Cultural heritage” och finns även att ladda ner på projektets hemsida.

Betydelsen av att en dialog etableras mellan kulturarvsinstitutionerna, forskare och representanter för de digitala infrastrukturerna har varit ett genomgående tema i DC-NET projektet, och detta lyste tydligt igenom i de flesta av konferensens presentationer. Som en av talarna påpekade, så är det inte längre tekniken i sig som är ett hinder. De tekniska lösningarna finns oftast, frågan är istället vilka behov kulturarvsinstitutionerna har?

Verkligheten är naturligtvis lite mer komplex än så, och det kan vara svårt att definiera vilka tekniska lösningar man önskar utan att ha en övergripande bild av vad som redan är tillgängligt, bl a genom digitala infrastrukturer. Men det är viktigt att hålla i minnet att de tekniska möjligheterna att digitalisera, bevara, förmedla och använda det digitala kulturarvet normalt redan finns. Den stora frågan är hur man tillämpar dem på allra bästa sätt? Och för att kunna svara på detta måste man veta vilken målbild som respektive kulturarvsinstitution har och vilka resurser som institutionen kan avsätta.

Wim Jansen, project officer för DC-net, presenterade programmet för kommande infrastruktursatsningar och betonade att det är strategiskt viktigt för kulturarsvinstitutionerna att vara med. Digisam kommer också att fortsätta följa utvecklingen inom ramen för vårt uppdrag.

/Sanja Halling, Digisam

Släpp kulturarvet fritt – det är vårt!

Effektiviserat samarbete på Wright’s Biscuit factory i Newcastle 1947. Foto:Turners, Tyne & Wear Archives & Museums 

I fredags ordnade Wikimedia Sverige ett välbesökt seminarium om ABM-sektorn i den digitala åldern. Wikimedia är föreningen bakom världens största uppslagsverk, Wikipedia, och den är av flera skäl en viktig aktör på kulturarvsområdet.

Wikipedias artiklar kommer högt upp vid googlesökningar och blir är därmed en viktig faktakälla på nätet för väldigt många – även professionella – användare. Encyklopedien innehåller miljontals poster, finns på massor av språk och kan räkna en halv miljard sidvisningar/dag. Den institution som inte deltar där går alltså miste om massor av publik, webbtrafik, kunskapsspridning och användardialog – vilket t ex den amerikanska museichefen och bloggaren Nina Simon skrivit om här.
Flera kulturinstitutioner – t ex Nordiska museet, Regionarkiv Västra Götaland och tyska Bundesarchiv – har redan lämnat bilder till Wikipedias mediedatabas. Det gör materialet fritt tillgängligt för alla som vill skriva eller illustrera artiklar i uppslagsverket – men också för andra typer av användning, t ex skolarbeten och olika webbapplikationer.
Nästa steg bör vara att bidra med texter och information. I stället för att många institutioner var för sig bygger upp interna kunskapsförråd med delvis samma innehåll, kan sektorn spara tid genom att samla data, personhistoria, ordförklaringar och bakgrundstext i en gemensam öppen bank på Wikipedia. Och det blir lättare och lättare. Europeana har nyss skapat ett automatiserat stöd för den som vill skriva artiklar på dataposter i deras sökindex eller använda dem som illustrationer till redan befintlig text, och även Kultur-IT:s gränssnitt Digitaltmuseum utvecklas på liknande sätt för att stödja Wikipedia-länkning. Svenska Wikimedia kan ge visst stöd till institutioner som vill ladda upp större mängder material, och planerar nu som bäst för en serie editathons – redigeringsverkstäder – i samverkan med intresserade parter.
Initiativtagare till fredagens möte var Lennart Guldbrandsson, som arbetar med en vitbok om öppen data för GLAM-sektorn med beräknad utgivning (i tryck) före sommaren. Avsikten är att ta fram stöd och råd för en öppen hållning på institutionerna och på ett konkret plan visa vägen genom lagens labyrinter. Lennart presenterade sitt arbete och inbjöd alla närvarande, alla deras kolleger och samtligaandra intresserade att bidra till boken med text, frågor och synpunkter på projektets wiki-sida. Skulle du vilja dela med dig mer diskret och förtroligt – om t ex dåliga upplevelser, tvister på arbetsplatsen, konflikter med rättighetshavare etc – kan du i stället maila Lennart direkt på lennart@wikimedia.se. För att vi ska kunna hitta lösningar på problem och svårigheter måste vi ju få upp dem på bordet, om inte annat i anonymiserad form. Målet är en användbar vägledning, inte en drömbok, och du är välkommen med dina erfarenheter!
På plats under eftermiddagen diskuterades många frågor om bristande kunskap &/eller insikt om den digitala utvecklingen på vitala punkter i organisationerna. Förhållandet mellan visionärt policyarbete, bred förankring och operativ implementering togs upp och även användardialogen berördes. Hur kan vi skapa kännedom om de material som inte finns på webben, och därmed öka chansen att de blir efterfrågade (och kanske digitaliserade)? Ett gott exempel finns i That’s not Online som inte agiterar för varken tryckpublicering eller digitalisering utan bara vill skärpa uppmärksamheten på att stora mängder värdefull information inte finns digitalt, ”ett faktum som ofta glöms bort i internetyran”. That’s not Online tar tacksamt emot postningar från institutioner i hela världen, men kanske skulle det också behövas en dedicerad svensk eller nordisk motsvarighet?
Under dagen lyftes också Public Domain Day som årligen firas i USA den 1 januari då nya upphovsmän inträder i fritt tillstånd. Konstnärer och författare som varit döda i sjuttio år är då inte längre under upphovsrättsligt skydd utan deras verk kan spridas och användas helt utan restriktioner. Från i år (2012) gäller det t ex målaren Robert Delaunay och författare som Karin Boye, Hjalmar Söderberg och Virginia Woolf. Det vore fint om svenska institutioner kunde fånga upp PD Day och i bred samverkan göra mesta möjliga för att skapa uppmärksamhet kring den kulturella allmänningen – och det som inte släpps ut där.

Johanna Berg, Digisam