Digitalisering och kommunikation i tätt samarbete hos Nationalmuseum

Köer som ringlade hundratals meter utanför museet, publikrekord som slogs, hyllad kulturdokumentär om renoveringen på SVT; att Nationalmuseum stått i centrum och varit en succé under det senaste året går inte att ta miste på. Men hur är man som museum tillgänglig under en nästan sex års evakuering. Och behöver ett museum som ständigt fylls av människor ens fundera på att finnas i den digitala världen?

Digisams kommunikatör begav sig till Nationalmuseum för att få svar på sina funderingar och fick en lång pratstund med Karin Glasemann, digital koordinator och Anna Janson, kommunikatör.

Det analoga satte fart på digitaliseringen

Idag kan man ta del av drygt 5000 verk i lokalen på Blasieholmen, men under fem och ett halvt år så var huset stängt för renovering. Och delvis kan Nationalmuseum tacka det analoga för att man nu tagit stora kliv i digitaliseringsarbetet.

– Vi behövde flytta ut allt, för att sedan flytta in allt. Den enkla vägen hade varit att göra som man alltid gjort, men istället såg vi till att komplettera och uppdatera den digitala dokumentationen och i så stor utsträckning som möjligt använda oss av digitala verktyg. Sedan var det så att vår publik inte kunde möta samlingarna i större utsträckning om vi inte såg till att tillgängliggöra våra verk i den digitala världen. Att restaurera den fysiska byggnaden innebar att vi blev digitala, såväl i våra arbetssätt som mot publiken, säger Karin.

Anna Jansson och Karin Glasemann. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum (CC BY)

Under stängningen lanserades en ny hemsida och vid öppnandet så släppte de även en ny app. Förutom att appen möjliggör att konsten blir tillgänglig för allmänheten oavsett var de befinner sig, så är den verktyget för fördjupning vid museibesöket. Utförlig information finns om verken. Och i vissa fall är det enda vägen för besökaren att kunna få information om ett verk.

– Det viktiga för oss är att konsten får stå i centrum. I vissa utställningsdelar i huset har vi exempelvis valt att inte ha verksbeskrivningar synliga vid själva verket, då det kan störa den estetiska upplevelsen. Genom att använda sin mobil kan den besökare som vill enkelt få informationen genom de koder som finns intill tavlan eller föremålet, förklarar Karin.

Samma tanke går igen även när Nationalmuseum möter användaren digitalt enligt Karin:

– På hemsidan och i appen så är det själva föremålet som står i centrum och som guidar användaren vidare, även om informationen finns tillgänglig och är nära tillhands. Dessutom jobbar vi med något som kallas IIIF, vilket innebär att användaren digitalt kan ta del av högupplösta bilder. Med IIIF kan användaren bland annat zooma in och se detaljer i tavlorna som i vissa fall inte är möjliga vid det fysiska besöket.

Tänket är likadant även i museets sociala mediekanaler.

– Vårt varumärke är våra ikoniska verk, det är det våra användare vill se och veta mer om. Social media bjuder in till mycket och det är lätt att gå vilse, men utgår man från vad ens användare vill se så blir det ganska enkelt. Vi väljer att lyfta fram konsten, inte menyn i restaurangen eller vad en arbetsgrupp på museet sysslar med, säger Anna.

Gör vad du vill med konsten

Ja, det förhållningssättet har man. Även om det inte handlar om att handgripligen ge sig på ett fysiskt föremål. Men genom att jobba med öppna licenser i så stor utsträckning som möjligt så finns ungefär 7 000 verk tillgängliga högupplösta via Wikimedia commons, dessutom finns 70 000 verk tillgängliga via Nationalmuseums samlinsdatabas som nås via collection.nationalmuseum.se. Med öppna licenser kan vem som helst göra vad som helst med verket. En tanke som kanske skrämmer många, men där Nationalmuseums ser fördelar.

– Vi vill att fler ska upptäcka konsten, vi vill finnas för så många fler än de som fysiskt är här. Och vi vill vara i dialog med samhället. Att öppna upp licenserna skapar möjligheter som man inte hade en aning om, menar Anna.

Ett exempel är efterfrågan. Vanligtvis lyfter ett museum fram de ikoniska verken. När konsten är fri att dela så kan perspektiven ändras och verk som man trott att gemene man inte upplever som intressant just är det. Anna pekar på verk av Jeanna Bauck och Bertha Wegmann: Den danska konstnären Bertha Wegmann målade ett porträtt och Konstnären Jeanna Bauck.

– Vi på Nationalmuseum tycker dessa är jättespännande. Perspektivet av kvinnligt konstnärskap som iakttar ett annat kvinnligt konstnärskap. Men såsom historien har sett ut har de inte fått ta plats på det sätt som de förtjänar. Och det är lätt att det förblir så. Men när användaren får dela och sprida konsten via social media kan vi se att intresset är betydligt större än vad vi trodde, det gäller exempelvis det här verket som delas enormt mycket. Det skapas nya highlights genom ett samspel mellan användaren och museet. Spridningen gör att verken får en andra chans och i detta fall kanske just en rättvis chans.

Men går det att få med sig en hel organisation bara sådär kring fria licenser? Anna och Karin menar att det varit en resa och ska de plocka ut ett råd till andra så handlar det om att våga. Och starta.

– Jag tror det bästa var att vi satte bollen i rullning. Visst, vi började i mindre skala med 3 000 verk, vi hade workshops och vi lyssnade mycket på andra som gjort en liknande resa. Men genom att starta fick vi egna goda exempel som succesivt innebar att fler som tidigare kanske varit skeptiska ändrade sin attityd.

Genom att vilja låta så mycket som möjligt vara tillgängligt så öppnar sig nya möjligheter. Nu senast har de varit med i ett projekt via Scan The World som innebar att de kostnadsfritt fått alla sina skulpturer scannade. Scan The World gör arbetet kostnadsfritt utifrån att de får dela modellen utan begränsnings med allmänheten, något som går hand i hand med Nationalmuseums bildpolicy med fria licenser.

Inte hela världen att allt inte är perfekt

En förutsättning för att nå ut digitalt är att det finns en bra digital representation av verken med rätt grunddata som kommunikatörer, pedagoger och intendenter kan lita på. Och för att det ska bli bra grunddata behöver man jobba med databasen, men man måste även våga släppa information till användarna. Att vara orolig för att något inte är helt uppdaterat får inte vara en anledning till att man inte väljer att presentera något.

– Dialog är mycket viktigare än att hela tiden komma med det perfekta resultatet. Är något inte helt korrekt så får vi hjälp av våra användare att korrigera det genom att de upptäcker det. Publiken uppskattar att bli lyssnad på, berättar Anna, som ser kommentarerna i social media som ett sätt att såväl var i dialog med medborgarna som att upptäcka brister.

Att dra nytta av varandra återkommer ofta under samtalet. Om det inte är publiken som får bidra så är det andra avdelningar. För att digitaliseringen ska bli framgångsrik behövs kommunikationen. Och för att få med sig hela organisationen behövs att fler kan ta del av arbetet som kommer ut.

– Jag ser det som jätteviktigt att intendenter och pedagoger, de som är vana att möta publiken, deltar i det digitala arbetet. Jag hoppas att muserna vågar engagera än fler av sina medarbetare i digitaliseringsarbetet, säger Anna.

Karin nickar instämmande och poängterar att digitaliseringsarbetet inte får bli en satellit i en organisation:

– Det är viktigt att det digitala utgår från vad digitaliseringen ger för medborgarna, och för övriga delar av verksamheten är det oerhört viktigt att förstå vad man kan uppnå genom att digitalisera. Digitaliseringen får inte bli målet i sig, utan det är ju bara en teknik för att uppfylla vårt uppdrag som museum.

Vad behövs då för att samverkan inom Digisam ska bli en framgångsfaktor för digitaliseringsarbetet? Karin menar att det viktigaste är att vi inte ser varandra som konkurrenter och att uppdraget handlar om att stärka kulturarvet för allmänheten, inte sitt eget museum, arkiv eller bibliotek:

– Vårt huvuduppdrag som museum är att skapa förbindelser mellan människor och konsten och kunskapen, inte dra folk till vår byggnad eller hemsida. Och för att göra det bra behöver vi jobba tillsammans.

Text: Mikael Weikvist

Verken Konstnären Jeanna Bauck av Bertha Wegmann och Den danska konstnären Bertha Wegmann målade ett porträtt av Jeanna Bauck är fria att använda och går att finna här.

Det här kan vi vänta oss av Open GLAM nu!

Open GLAM nu! är en webinarieserie om öppna data som vänder sig till museer, bibliotek och arkiv. Bakom initiativet, som pågår fram till jul, står Riksantikvarieämbetet. Vi på Digisam blev nyfikna på föreläsningsserien och stämde träff med Riksantikvarieämbetets Larissa Borck för att få veta mer.

Larissa, kan du berätta lite kort om vad vi som deltagare kommer att få ta del av under föreläsningsserien?

Larissa Borck driver webinarieserien Open GLAM nu. Foto: Christine Biegler (CC BY)

– Den här webinarieserien ska fokusera på hur kulturarvsinstitutioner kan göra för att öppna sina samlingar genom digitala arbetssätt. ”Open GLAM” – en engelsk förkortning för gallerier, bibliotek, arkiv, museer – är en internationell rörelse som arbetar för att öppna och tillgängliggör kulturarvsdata. Vi erbjuder här en plattform där museipersonal och anställda i olika kulturarvsinstitutioner kan lära sig om digital öppenhet, hur vi kan förbättra våra existerande data och arbeta tillsammans med andra samarbetspartners.

Vi har ordnat webinarieserien speciellt för de små institutioner som saknar budget för att delta i internationella konferenser eller seminarier. Här har de en chans att prata och diskutera frågor kring öppna kulturarvsdata med båda svenska och internationella gäster – kostnadsfritt.

Det är många spännande föreläsare som deltar – kan du redan nu berätta något om vad de kommer prata om?

– Absolut, vi är jätteglada att så många ska presentera sina projekt och tanker i ”Open GLAM nu” och dela sin kunskap med oss. Jag tror att den viktigaste aspekten av serien är att digital öppenhet i museer och kulturarvsinstitutioner är en process. Det finns liknande problem i både stora och små institutioner, men med olika möjligheter. Även en liten samling, med öppna licenser och bra datakvalitet, kan bli en viktig del i att nå nya målgrupper och sprida museers kunskap i hela världen. Det är vad vi ska koncentrera oss på i mötet ”Let’s talk data” där vi pratar med Nationalmuseums Karin Glasemann och Jamtlis Bengt Nordqvist om hur öppna data är utgångspunkt för open GLAM-verksamheten.

En annan avgörande aspekt är att arbeta ihop med andra grupper med digitala arbetssätt. Tim Sherratt, en hacker och historiker från Canberra University, ska presentera sitt arbete med hackning av öppna kulturarvsdata. Jane Alexander från Cleveland Art Museum ska dela med sig av hur hennes institution motiverar publiken att använda museets data.

Öppna licenser är grundläggande för att andra ska kunna skapa nya produkter, upplevelser och projekt med kulturarvsdata. Därför ser jag också fram emot att träffa Digisams Sofia Kullman, Douglas McCarthy från Europeana och Riitta Ojanperä från Finnish National Gallery som pratar om erfarenheter och fördelar av öppna licenser och upphovsrätt.

Behöver man ha några särskilda förkunskaper för att kunna delta?

– Nej, absolut inte. Vi börjar med teman som är till hjälp om din institution är på väg att digitalisera sina samlingar eller vill jobba på sina digitala data. Senare i webinarieserien ska vi också prata om ämnen som hjälper dig att nå nya målgrupper och bli öppnare som institution med digitala arbetssätt.

Hur funkar det här med webinarie?

– En stor fördel med att delta i ett webinarium är att alla kan delta från sina skrivbord. De som har anmält sig får en länk till ett virtuellt mötesrum där man kan lyssna till talare, titta på presentationer och ställa frågor. Allt du behöver är en dator med internetkoppling och en webbläsare.

Och hur gör man om man vill delta?

– Det är enkelt: Titta på programmet, välj ut ett eller flera webinarietillfällen som du vill delta i och skriva ett mejl till larissa.borck@raa.se.

Första seminarietillfället är den 23 oktober, sedan rullar det på med ytterligare åtta tillfällen fram till jul.

Mer information och program.

Karin Nilsson om vikten av att kulturarvet blir tillgängligt för alla

Foto: Erik Lernestål, Statens historiska museer.

Digisam stämde träff med Karin Nilsson på Statens historiska museer för att prata om Digisams hjärtefrågor: ett digitalt och tillgängligt kulturarv – och vad som krävs för att nå dit.

Karin Nilsson är avdelningschef för Kommunikation och digitalisering på Statens historiska museer, ett uppdrag som spänner över områden som digitalisering, IT, digitala samlingar, projektsamordning, utställningsteknik, telefoni, social media, webb till det övergripande ansvaret för museibutikerna. Och inte nog med det – det rör sig om totalt sex museer – som publikt ska vara sina egna varumärken, men organisatoriskt är en myndighet.

Tillgängligheten är grunden

Digisams huvuduppdrag är att genom digitaliseringen göra kulturarvet tillgängligt. När jag frågar Karin hur hon själv skulle beskriva tillgängligt kulturarv så drar hon likheter med Maslows behovstrappa:

– Tillgängligheten är själva grunden – det är vår sektors motsvarighet till grundläggande behov som att sova och äta.

Men är kulturarvet tillgängligt idag?

– Nej!

Så vad behöver vi göra för att komma dit?

– Vi måste prata mer om vad kulturarvet innebär. Kulturarvet är något grundläggande för att människor ska känna samhörighet, empati och delaktighet. Och det är viktigt att alla människor kan göra det, oavsett vart i landet man bor, vilket funktionshinder man har eller vilket språk man talar.

Statens historiska museer är en del av Digisam – hur tror du man genom Digisam ska jobba för att nå dit?

– Det viktigaste är att man tror på samverkan och vill vara med. Här anser jag att Digisams samtliga generaldirektörer måste prioritera samverkan inom Digisam för att vi verkligen ska lyckas. Om alla gjorde det skulle vi komma jättelångt.

Kanske en provokativ fråga: men om vi då gör det tillgängligt – exempelvis att det finns på Internet – behövs då det fysiska museet?

– Absolut! Det fysiska och det digitala är två parallella linjer där båda behövs då de delvis fyller olika syften. Museibesöket är en kollektiv upplevelse. Digitalt använder man sig främst av oss för den kunskap vi har. Det ena utesluter inte det andra och genom att besöka oss kan man vilja gå till en större fördjupning vilket man kan digitalt, och även tvärt om, genom att tagit del av oss digitalt vill man kanske se föremålet i verkligheten.

Hur ser du då på att det digitala flyttar in i det fysiska museet?

– Vi på Statens historiska museer har valt att endast jobba med digitalisering på det fysiska museet om det ger ett till lager av vekligheten. Man bör vara vaksam och fundera på varför man just ska använda en digital teknik. Om den fysiska världen är tillräcklig så finns det ingen anledning. Men om det tillför något mer, så finns det goda skäl.

Utställning om förintelsen genom artificiell intelligens

Just nu finns Speaking memories att se på Historiska museet: en utställning om förintelsen där man genom AI-teknik kan ta del av överlevandes historier från koncentrationslägren. Shoah foundation i Los Angels har samlat in berättelser och skapat ett arkiv som de sedan hanterat med en frågebank med tusentals frågor, som genom AI-tekniken innebär att man som besökare kan ställa frågor om två överlevandes liv och upplevelser av förintelsen, men även tiden efter. Karin ser Speaking memories som när digitaliseringens möjligheter tillför det där extra lagret genom att man får möjlighet att känna en närvaro som inte annars skulle vara möjligt. Responsen från besökarna har varit god:

– Utställningens rumsliga uttryck och möjligheten att ställa frågor har vid flera tillfällen gjort att helt okända människor har börjat prata med varandra. De delar med sig av sina upplevelser av förintelsen. Det visar vilken roll ett museum kan ha som en arena för samtal.

En avslutande efterlysning

Innan jag beger mig hemåt frågar jag Karin om det är något ytterligare hon vill lyfta. Efter en kort fundering passar hon på att i sann Digisam anda söka samarbete:

– Statens historiska museum har genom sammanslagningen som skedde 1 januari 2018 bytt samlingsförvaltningssystem, vilket betyder att vi måste göra om och då vill vi självklart göra bättre. Finns det någon annan institution som är i samma sits? Då vill vi jättegärna prata med er – för kunskapsutbyte och kompetensutveckling.

Så finns det någon där ute som är eller har varit där Karin är kring förvaltningssystem? Kontakta henne gärna på karin.nilsson@shm.se

Och är du nyfiken på utställningen Speaking memories så visas den fram till december 2019.

Text: Mikael Weikvist

Dags för höstens första Digisamfika

Från boken St Nicholas (1873), författare Mary Mepes Dodge (no known copyright restrictions)

Efter ett litet sommarlov så förbereder sig Digisamfikat nu för en ny termin och välkomnar alla till höstens första fika fredag den 27 september. Som vanligt träffas vi vid Espresso House Hötorget (Konserthuset, ingång från Kungsgatan) mellan 8:00-9:00.

Digisamfikat är tillfället för dig som vill träffa andra som är intresserade av kulturarv och digitalisering. Sista fredagen varje månad!

Öppet kulturarv

Nästan femtio deltagare samlades hos Riksarkivet den 3 september för att ta del av seminariet Öppet kulturarv. Seminariet handlade om öppna data, det vill säga data och information som är tillgänglig och användbar för andra, och vilka förutsättningar som gäller inom kulturarvsområdet.

Arrangör för seminariet var Riksarkivet och Digisam. Deltagarna kom från flera av Digisams 22 medverkande organisationer men även från flera regionala aktörer, där alla hade det gemensamma intresset att tillgängliggöra kulturarvet.

Fyra föreläsare, fyra perspektiv

Seminariet inleddes med Kristine Ulander från DIGG. DIGG, som på dagen fyllde ett år, är den myndighet som idag har det nationella ansvaret för öppna data. Kristine berättade dels om myndighetens uppdrag och hur de stödjer öppna data och öppen innovation.

Björn Hagström, digital strateg och konsult, tog sedan vid och visade på vad man kan göra med öppna data genom Internet of Things. Internet of Things, ofta förkortad som IoF, innebär en fysisk sak som har en koppling till en mängd data.

Axel Pettersson från Wikimedia berättade hur Wikidata fungerar och hur Wikipedia är uppbyggd. Vidare gick han igenom flertalet av de olika licenser som finns för fotografi och vad man bör tänka på för att informationen om verken ska vara tillgängliga. Dessutom påpekade han vikten av persistenta identifierare, det vill säga att ett objekt får en märkning så att den kan kopplas samman med annan information, vilket är en förutsättning för att man ska kunna bygga digitala tjänster såsom exempelvis Wikipedia.

Slutligen tog Sofia Kullman vid. Sofia är jurist på Digisam och berättade om det nya DSM-direktivet, det vill säga EU-direktivet om upphovsrätt. Direktivet planeras att implementeras i svensk lag under juni 2021. I nuläget är det svårt att exakt säga hur direktivet kommer påverka tillgången till digitala verk, men en spaning från Sofias håll är att de mest omdebatterade delarna antagligen inte kommer att påverka öppna data så mycket. Däremot finns det en del mindre omtalade bestämmelser som eventuellt skulle kunna innebära problem.

Öppnar upp för fler träffar

Under dagen diskuterades även vilka särskilda förutsättningar som gäller inom kulturarvsområdet och hur vi gemensamt kan jobba med frågor kring öppna data. En vilja att gemensamt ta del av varandras erfarenheter lyftes på flera håll – så förhoppningsvis kommer vi framöver se seminariet som ett startskott för ett fördjupat samarbete inom området.

Vill du veta mer vad som händer på området framöver, tveka inte att kontakta digisam@raa.se eller jens.kling@ra.se.

Text: Mikael Weikvist

Juridiska rådet stödjer Digisams medverkande

Det Juridiska rådet fungerar som ett stöd till Digisams medverkande i juridiska frågor. För ett år sedan startades samverkansområdet och idag är elva av Digisams medverkande representerade.

Sofia Kullman är sammankallande och ser en styrka i att många engagerar sig:

Digisams jurist Sofia Kullman
Foto: Mikael Weikvist (CC BY)

– Totalt har vi 13 representanter. Jag ser gärna att många deltar, det finns en styrka i att dels majoriteten av de medverkande är med, men även att vi har representanter från flera olika områden.

Rådet jobbar främst med att ta fram vägledningar i juridiska frågor som berör kulturarvet när det kommer till digitalisering. Framförallt arbetar man med frågor kring upphovsrätten, men tanken är att fånga upp fler juridiska aspekter kring digitaliseringsfrågorna.

– Vi ska vara ett stöd för Digisams medverkande, men det arbete vi gör ska även komma andra institutioner inom kulturarvsområdet till nytta. Vi kan dock inte svara på enskilda frågor, utan jobbar med att ta fram vägledningar.

Träffas fyra gånger per år

Två gånger under våren och två gånger under hösten träffas rådet, där Catharina Sojde från Riksantikvarieämbetet är rådets ordförande. Mötena är förlagda till Riksantikvarieämbetets lokaler i Stockholm, men möjlighet finns att närvara genom videosamtal och Skype.

Behöver man då vara jurist för att delta?

– Nej, det viktigaste är att man är intresserad. Man kan också vara flera från varje organisation. Vi strävar efter att ha deltagare från olika delar av sektorn, det vill säga såväl stiftelser som myndigheter, från musei-, biblioteks- och arkivsektorn, men det kan även vara aktuellt med deltagare från olika avdelningar inom de större myndigheterna, säger Sofia Kullman.

Vill du delta i det Juridiska rådet? Eller veta mer kring vad arbetet innebär, tveka i så fall inte med att kontakta Sofia Kullman på sofia.kullman@raa.se. Höstens första möte är den 13 september.

Text: Mikael Weikvist

Ny lag om tillgänglighet på offentliga webbplatser

Den 23 september börjar den nya lagen om tillgänglighet på offentliga webbplatser att gälla. Lagen innebär  att tjänster och information som en offentlig aktör tillhandahåller på sin webbplats ska vara tillgänglig, det vill säga att ingen på grund av funktionsnedsättning ska hindras från att ta till sig informationen. Rent praktiskt innebär det bland annat att texter ska vara lätta att läsa och förstå och att det ska gå att lyssna till innehållet via ett uppläsande hjälpmedel.

Har du en ny webbplats, vilket enligt lagen betyder att den offentliggjorde 23 september 2018 eller senare, behöver du vara på tårna då du omfattas av lagen redan 23 september 2019. För dig som har en äldre webbplats börjar du omfattas av lagen 23 september 2020.

Läs mer om vad lagen innebär.

Bra information för dig som är ansvarig för en webbplats.

Text: Mikael Weikvist

Musikverket och Nordiska museet tillsammans på Wikimania

Nordiska museet, Musikverket och Stockholms kvinnohistoriska samarbetade under årets Wikimania.
Foto: Sandra Åhman, Stockholms kvinnohistoriska (CC BY)

I mitten av augusti anordnades den internationella konferensen Wikimania i Stockholm. Digisam var representerade av bland annat Nordiska museet och Musikverket som hade gått in som samarbetspartners till konferensen. I juni kunde du på bloggen läsa om deras förhoppningar – nu knappt två veckor efter konferensen är vi nyfikna på hur det gick.

Och för att ta reda på det stämde vi på Digisam återigen träff med Aron Ambrosiani, digital producent på Nordiska museet och Emma Emanuelsson, kommunikatör på Musikverket.

Aron – vilka är dina upplevelser av Wikimania 2019?

Jag deltog under lördagens konferensdag och det som inspirerade mest var den otroliga bredden på de projekt som presenterades. Jämfört med de konferenser och seminarier jag brukar delta i var det också påfallande fler deltagare från det globala syd. Wikipediagemenskapen är jämförelsevis global och där har vi i museisektorn mycket att lära oss.

Emma – Musikverket och Nordiska museet anordnade tillsammans med Stockholms kvinnohistoriska två skrivstugor med syfte att producerade nya artiklar till Wikipedia. Hur gick det?

Alla deltagare hade ett enormt engagemang men de flesta hade inte så stora förkunskaper om Wikipedia eller vårt källmaterial. De kom för att de ville lära sig, men framför allt öka antalet artiklar om kvinnor. Det faktum att så stor andel av deltagarna inte tidigare hade redigerat Wiki-artiklar tyder nog på att intresset för jämställdhet och fri kunskap är stor. Under de två skrivstugorna skapades 15 nya artiklar, 88 redigerade artiklar och mer än 38 000 tillagda tecken.

Och avslutningsfesten som anordnandes på Nordiska museet – får och törs du Aron berätta något om den?

De deltagare jag pratat med verkade mycket nöjda med avslutningen och det är ju svårt att hitta en pampigare lokal än Stora hallen. Och eftersom det var wikipedianer som festade finns det förstås ett fyrtiotal bilder från festen på Wikimedia Commons.

Och för dig som är nyfiken på hur festen var så hittar du bilderna här.

Text: Mikael Weikvist

Vad kan man förvänta sig av seminariet Öppet kulturarv?

Den 3 september anordnar Digisam och Riksarkivet seminariet Öppet kulturarv – en halvdag om Öppna data med fokus på kulturarvsdata. Digisams kommunikatör stämde träff med Jens Kling – initiativtagare till seminariet – för att få ett smakprov på vad man kan förvänta sig.

Öppet Kulturarv låter spännande, vad fick dig att sätta bollen i rullning och ta initiativet till seminariet?

Jens Kling är arkivarie på Riksarkivet och jobbar på Enheten för bild, ljud och elektroniska arkiv. Foto: Emre Olgun, Riksarkivet (CC BY)

– Jag såg helt enkelt ett tomrum och, inte minst för mig personligen, ett behov. Första gången jag var med på ett öppna data-event var 2017, förhållandevis nyligen alltså, då jag deltog som Riksarkivets ”dataexpert” på Hack for Sweden som då hölls i Kista. Jag tyckte det var ett fantastiskt event och blev närapå golvad av all den energi och fantasi som flödade i huset. Efter detta så engagerade jag mig mer och mer i Riksarkivets arbete i frågor om öppna data och det blev efter ett tag uppenbart för mig att vi ”led” lite av att alltid verka i sammanhang där mer dataintensiva aktörer dominerade. Vi blev så oerhört små och de frågor vi behövde lyfta och diskutera fanns inte nödvändigtvis på dagordningen. Här ska jag inte missförstås – jag anser att Riksarkivet och andra kulturarvsaktörer ska ha en plats i de större sammanhangen, Hack for Sweden är en av årets höjdpunkter för mig – men ibland kan det finnas en poäng att angripa en fråga med ”de egna”. Att ses och ställa ”dumma frågor” utan att skämmas och att få vrida och vända på frågeställningarna från vår egen horisont. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det finns fler aktörer som delar mina tankar och kanske även behov. Ur detta föddes idén. Min chef, Annika Tergius, tyckte att vi skulle vända oss till Digisam för att använda en redan etablerad samverkansform och jag är oerhört tacksam för att den finns och kan användas för ändamålet.

Öppna data – vad upplever du skiljer oss inom kulturarvsområdet mot andra sektorer?

– Vid deltagande i öppna data-events, som till exempel större hackatons eller konferenser, har det blivit tydligt att situationen för en kulturarvsmyndighet som till exempel Riksarkivet är väldigt olik den för de flesta ”ordinära” myndigheter. Denna skillnad tydliggörs bäst genom att belysa det faktum att en myndighet som har ett mer specifikt uppdrag, och som inom ramen för det producerar mängder rådata, publicerar just den egna datan medan den absoluta majoriteten, vi talar om minst 99,9 %, av det material som kan komma ifråga för publicering som öppen data från Riksarkivet har sitt ursprung hos andra arkivbildare. När en kulturarvsmyndighet kommer till ett hackaton med sex stycken datamängder publicerade sedan förra årets evenemang, det färskaste innehållande data från 1985, och inget innehållande ”egen data” så kanske de andra myndigheterna under det senaste året dagligen publicerat eller uppdaterat tio datamängder med på minuten färsk data. Eftersom mitt intresse för arbete med öppen data väcktes på hack for Sweden så passar det bra att ta ett exempel därifrån, bland utmaningarna här kan det siktas så högt som att ”rädda miljön” eller ”rädda liv i en krissituation”. Med handen på hjärtat så kanske jag måste erkänna att jag inte tror att Riksarkivets data kan bidra till varken det ena eller andra men att den har andra värden – och det är det vi vill utgå ifrån den 3 september. Det finns all anledning att fortsätta verka i arenor där det är blandat mellan ”vanliga” myndigheter och kulturarvsmyndigheter, men då förutsättningarna skiljer sig så rejält så finns det också anledning att även ses på egen hand.

Vad kan vi förvänta oss av seminariet?

– Nu motiverar ju fyra jätteintressanta föredrag bara i sig närvaro men jag hoppas, och tror, att det är i de mellanliggande diskussionerna som den största nyttan kommer uppstå. Jag ser framför mig att diskussionernas fokusering väger över mot möjligheter, idéer och potentiellt samarbete snarare än att det blir en probleminventering och fokus på svårigheter. Juridiska hinder och övriga stötestenar måste ju, där så är nödvändigt, få utrymme men målsättningen måste vara att vi alla ska gå därifrån med känslan av att detta med öppen data är något kul. Och värdefullt.

Vad kan du säga om de fyra talarna som kommer?

– Det är fyra riktigt vassa talare med varierade teman. Kristine Ulander kommer och berättar om den verksamhet som DIGG bedriver, det blir oerhört intressant att höra hur de startat upp. Från Wikimedia kommer vi få höra om licenser och Wikidata. Jag hade förmånen att närvara på en Wikimedia-ledd workshop om just CC-licenser i samband med Digikult i våras och det var oerhört värdefullt för mig och, tror jag, de andra deltagarna. Jag gick i alla händelser därifrån med väldigt mycket bra i bagaget. Vidare har vi förmånen att få lyssna på Björn Hagström som kommer att prata om ”Öppna data och the Internet of things”, ett oerhört spännande spår. Slutligen kommer Sofia Kullman och pratar om i EU:s nya upphovsrättsdirektiv och vad det kan innebära för oss verkande inom kulturarvsområdet. Jag är väldigt tacksam för att de tillfrågade hade möjligheten att komma, det betyder oerhört mycket.

Slutligen, vad hoppas du att man som deltagare kommer ta med sig efter seminariet?

– Jag hoppas först och främst att deltagarna är nöjda med själva innehållet men att vi alla även går därifrån med en positiv känsla och, kanske lite mer konkret, nyförvärvad eller uppdaterad kunskap nyttig inom området. Kanske kan några nya kontakter knytas och nätverk stärkas och utvidgas.

Öppet kulturarv är ett seminarium om Öppna data som anordnas av Digisam och Riksarkivet och vänder sig till Digisams 22 medverkande verksamheter. Jobbar du på en av dessa och vill lära dig mer om Öppna data – passa på att anmäla dig innan platserna tar slut.

Här hittar du program och hur du gör för att anmäla dig.