Kvinnohistoriskt museum om digitalisering och ett kulturarv för många

Kvinnohistoriskt museum är nominerade till utmärkelsen Årets museum.
Fotograf: Malin Grönborg

Museet öppnade sina portar 2014, fem år senare är de nominerade till priset Årets museum. Digisam stämde träff med Kvinnohistoriskt museum i Umeå, för att prata digitalisering och hur det är att vara ett museet utan samlingar.

Grattis till nomineringen! När det vankas pris är det kanske för en gångs skull helt i sin ordning med en klassisk sportfråga – så hur känns det?

Helt fantastiskt! För att använda sportmetaforer så känns det som att vi är en U23 åkare som hamnar topp tre i elitklassen. Vi har funnits i snart fem år och det känns lite som att bli nominerad till en Oscar för att vara lite mera kulturell.

Ni är ett ganska nytt museum, kan du kort berätta lite om er verksamhet och ert uppdrag?

Vi öppnade i november 2014 och är Sveriges första kvinnohistoriska museum. Umeå kommun är vår uppdragsgivare och ägare. Vi har sedan öppningen – genom 13 utställningar och ett hundratal publika program – utmanat oss själva och våra besökare i historiekritik med normer kring kön, makt och identitet i fokus. Vi vill ge nya perspektiv på historia helt enkelt.

Vilka är era största utmaningar?

Att just ge nya perspektiv på historia. Det finns stora glapp mellan den kunskap som finns i exempelvis skolans historieböcker och den forskning som bedrivs idag på universiteten. Om vi säger att det finns flera perspektiv som våra besökare inte hört eller vet något om, hur gör vi det utan att besökare känner sig ”lurade”, att ”vi hittar på” eller att det som de har lärt sig i skolan är ”fel”?

Skiljer sig ert arbete åt mot hur andra museer jobbar?

Det tror jag, de flesta museer har samlingar, det har inte vi. Vi arbetar utifrån teman och inkomna utställningsförslag. Just nu arbetar vi fram till 2021 med en röd tråd som är medborgarskap och demokrati. Vi arbetar inte heller med museala föremål i samma utsträckning utan idéer, tankemönster och erfarenheter är i fokus. Det kan illustreras i utställningsrummet på olika sätt.

Om jag säger digitalt kulturarv – vad tänker du då?

För mig uppstår det digitala kulturarvet i skärningspunkten där museers berättelser tar sig ut digitalt, för att bli tillgängligt för fler.

Hur jobbar ni med digitaliseringen idag och vilka är era största utmaningar inom det området?

Vi har en stor efterfrågan på våra utställningar och program, att besökare som inte finns på plats i Umeå vill ta del av dem. Där har vi under flera år haft olika tankar om hur vi ska göra det möjligt. Men eftersom vi är en ung verksamhet som har haft som fokus att fylla våra fysiska rum med utställningar så har det inte riktigt haft den prioriteten än. Men det kommer!

Vad ser du främst att digitaliseringen kan innebära – dels för er verksamhet men även för hela kulturarvsområdet?

Ett kulturarv för fler. Flera berättelser tillgängliga för många. Oavsett vars du befinner dig. Kan vi nå ut med våra perspektiv och utställningar utanför Umeå, möta annan kunskap, kultur och tankar kan vi utvecklas ännu mer. Men framförallt blir det demokratiskt, att kunskap om vår historia går att komma åt, om en vill.