Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

Skådespelerskan Pauline Frederick som Potifars hustru, ca 1910-15. Library of Congress. Fotograf okänd. No known copyright restrictions.
Att spana in i framtiden handlar ganska mycket om att urskilja redan befintliga trender och försöka avgöra vilka som kommer att göra bestående avtryck på utvecklingen. Uppgiften är alltså inte att hålla kolla på allt som händer dag för dag och ständigt vara uppdaterad med det senaste – tvärtom förutsätter den koncentration, analys och annat som tar mer tid.
Eftersom vi är många som har svårt att göra utrymme för sådant arbete i vardagen är det tur att det finns andra som är villiga att dela med sig av sina spaningar. Amerikanska museiföreningen (AAM) driver t ex ett Center for the Future of Museums som för någon månad sedan presenterade sin första breda trendrapport .
Museums and the Pulse of the Future är en läsvärd, lättillgänglig och pedagogisk rapport. Föredömligt kort är den också, och full av länkar till inspirerande exempel på hur museer fångat upp och kunnat svara kreativt på nya impulser. Varje avsnitt ställer dessutom explicita frågor om vad de olika trenderna betyder för samhället, och för museisektorn. Bra! IT finns givetvis med som ett utvecklingsdrivande inslag på alla områden men två av trenderna rör mer direkt Digisams område. Eftersom tekniken som sådan är universell, och webben  till sin natur gränsöverskridande, finns andledning att förvänta sig att dessa trender också kommer att få genomslag i Sverige (och inte bara på museerna då).

Många bäckar små…

Alla talar om crowdsourcing men vad betyder det egentligen? Det handlar om att samla små bidrag från många deltagare och är något mer och större än interaktiva gränssnitt och publikdialog. Dagens teknik skapar nya förutsättningar för växande skaror av amatörexperter  att bidra med sin kunskap till institutionernas publika informationsresurser. De kan höja kvaliteten  på museernas data med sin specialkunskap inom t ex ornitologi eller ångbåtar, men också med rent personlig kännedom om sådant som platser och personer på gamla fotografier. Till detta kommer sådant som inte kräver expertis alls, men som det behövs väldigt många vem som helst för att gå i land med – som t ex NASA:s rymdbilder och finska Digitalkoot:s transkribering.

Möjligheterna är enastående,  men som vanligt leder nya lösningar också till nya utmaningar. De nya arbetssätten utmanar institutionernas traditionella självbild och ställer också en del inarbetade affärsmodeller på huvudet. Samtidigt får man räkna med att allmänheten kommer att förvänta sig allt mer av ämnesöverblick och tillförlitlig kunskap på museerna. Experterna där inne måste alltså försöka hitta positiva sätt att samverka med de experter som finns utanför, så att kunskapen kan växa på alla fronter.

Titta på det som inte finns

Förstärkt verklighet, eller augmented reality (AR), är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör det möjligt att lägga digitala element av bild, ljud eller film över verkligheten sådan du ser den t ex i din mobil. I kombination med positioneringsteknik (GPS) skapar den oanade förutsättningar, bl a för helt nya sätt att återkoppla museernas konst- och kulturhistoriska resurser till platserna de en gång kom ifrån. Streetmuseum Londinium och NAI:s Urban Augmented Reality är bara ett par exempel på denna trend som väntas växa kraftigt de närmaste åren. När allt fler – i synnerhet i Sverige – går runt med en smartphone i fickan ökar intresset från kommersiella aktörer, men även för kulturinstitutionerna finns stora möjligheter i att använda AR för ytterligare fördjupning av kunskap och upplevelse. Det kan gälla avancerade  och kanske spelliknande helhetsupplevelser,  men lika gärna enklare lösningar som t ex virtuella textsjok  i på väggarna i en utställning.
Här finns mycket att tänka på. Kan AR vara till nytta för den som vill möta en mångspråkig publik med skiftande behov och intressen på bästa sätt? Kommer tekniken att bidra till fördjupning och äkta interaktion eller tvärtom fjärma användarna från den verkliga upplevelsen och isolera dem från varandra? Och finns det en risk i att bygga så mycket på besökarnas egen utrustning (telefoner och surfplattor) – vad händer med dem som ingen har?
Sådana frågor måste institutionerna själva ta ställning till, och svaren är antagligen delvis beroende av den fortsatta utvecklingen. Hur som helst finns mycket att vinna på att försöka se framåt. Framtiden kommer ju antingen man spanar eller ej, men man är bättre rustad om man hinner förbereda sig en smula för allt det nya innan det är här.
/ Johanna Berg, Digisam

2 thoughts on “Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

  1. Björn Fredriksson

    Läs Släktforskarförbundets nättidning RÖTTER. Där finns projektet ”Ge namn åt de döda”. Det är ett bra exempel på crowdsourcing.

  2. Hej Björn & tack för tips! Det är mycket värt att kunna visa på sådana fullskaleexempel på praktisk crowdsourcing. För den som är obekant med fenomenet är det ju lättare att förstå effekten i genomförda projekt än att sätta sig in saken på ett mer abstrakt plan. Hoppas på att få se allt fler liknande projekt även i Sverige! / Johanna


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*