Riksarkivet involverar AI i sin verksamhet

Om ett område skulle kunna bli årets julklapp så undrar vi på Digisam om inte artificiell intelligens, ofta förkortat som AI, har goda möjligheter att bli det om ett halvår. För den intelligenta maskinen och vad den kan innebära för oss – som medborgare men även verksamma inom kulturarvsområdet – är något som det pratas intensivt om. Men osäkerheten gnager ständigt; ofta undrar vi hur vi ska kunna använda AI och hur vi ska komma igång. Lyckligt nog har Riksarkivet krattat gången en aning för oss.

Under slutet av 2018 släppte Riksarkivet rapporten ”Kunskapssystem i Arkivmiljö”, som handlar om vad AI kan innebära för Riksarkivets verksamhet. Catharina Grönqvist är arkivarie på Riksarkivet och författaren bakom rapporten. Att hon brinner för innovation går inte att ta miste på.

– När jag började förstå vad AI är och vad det innebär – då föll polletten ner för hur vi inom arkiv, men även hela kulturarvsområdet, ska kunna använda all vår information som big data.

Rapporten pekar på flera områden där Riksarkivet genom AI kommer kunna förbättra sin verksamhet.

Catharina Grönqvist från Riksarkivet är författaren bakom rapporten. Foto: Catharina Grönqvist (CC BY)

– Det finns flera olika spår att gå, där vi ser att de flesta är beroende av varandra. För att komma igång behövde vi prioritera och då vi ser en stor efterfrågan på mer avancerade söktjänster både för externa och interna användare så föll det sig ganska naturligt att börja arbeta med att få fram mer detaljerad metadata ur våra bestånd. AI-tekniken är dessutom inom flera användningsområden tillräckligt mogen för detta, vilket är en förutsättning för att få tillräckligt bra slutresultat.

För att nå mer detaljerade metadatanivåer jobbar Riksarkivet med så kallad automatiserad metadataextraktion.

– Kort kan man förklara det som att AI använder sig av flera olika tolkningstekniker för att gräva i handlingarna och där få ur relevant metadata på en mer detaljerad nivå.

Du nämnde att tekniken inte riktigt är mogen inom alla områden, kan du utveckla det?

– Dels är detta ett forskningsområde där det fortfarande finns många vita områden på kartan för alla, oavsett användningsområde. Men kulturarvssektorns utmaning är att forskningen inom AI utgår från nyare data som ibland skiljer sig rätt mycket från den äldre information som vi bevarar. Det innebär att vi hamnar lite i baksätet och tyvärr inte fullt ut kan dra fördel av det som sker inom forskningen. Till exempel inom bildigenkänning där de stora öppna dataset som alla använder för att träna AI på inte innehåller bilder på äldre föremål, vilket gör att AI:n inte kan känna igen dem.

Betyder det att det är kört för oss?

– Inte alls, men jag tror det är bra att ha en förståelse för hur kulturarvssektorns data skiljer sig från den moderna som alla pratar om i det här sammanhanget och sätta sig in i vilka förutsättningar, både som begränsningar och styrkor, som detta ger. Det är viktigt att vi inser att det som är unikt för oss och våra samlingar är ett komplement som behövs till det här forskningsområdet och som inte kommer den till del utan vår medverkan. Vi behöver en symbios mellan de som förstår hur man använder och tränar AI och de som förstår materialet som används för att träna AI:n.

Vad är det senaste som du snappat upp inom forskningen kring AI?

– Det händer väldigt mycket just nu. Ett av de största hindren för att skapa en riktigt smart AI är i många fall att det är väldigt dyrt att samla in stora mängder att träna på, så det forskas mycket på hur man ska komma runt det problemet. Vissa testar tekniker där två AI arbetar mot varandra för att bli smartare, andra testar att ta fram nya verktyg som skapar extra träningsdata för att ”blåsa upp” de dataset de redan har. Man börjar också tänka utanför boxen i större utsträckning och testar, kombinerar och använder etablerade AI-tekniker inom nya områden, exempelvis har det kommit nya spännande resultat där man använder samma typ av AI för att tolka text som man tidigare tolkat bilder med. Sedan förfinar man ständigt upplärningen av maskinerna och här ser jag att man är i en fas där man försöker ta reda på hur mycket maskinerna egentligen förstår av kontext och rimlighet. Man försöker också skapa mer mångsidiga och smarta system som man kan lära vidare med nya uppgifter så att man inte måste börja från noll varje gång man vill lära AI:n en ny färdighet.

Många pratar om AI – men inte fullt lika vanligt tycks det vara att ta steget vidare. Catharina menar att det inte ska ses som något oöverstigligt.

–För oss på Riksarkivet föll det sig naturligt att undersöka om det fanns möjligheter att använda AI inom de utvecklingsaktiviteter som redan var igång. Så vi gjorde en inventering över vilka aktiviteter som kunde vara aktuella för AI och gjorde samtidigt en omvärldsbevakning för att se om det fanns AI-tekniker som kunde vara relevanta. Gör man så och hittar en matchning är nästa steg att titta på om man har tillräckligt med data för att skapa en AI och om tekniken verkar redo att ge de resultat som man är ute efter. Märker man här att tekniken inte är riktigt där ännu, så har man ändå skapat sig en bättre förståelse för förutsättningarna som datamängderna har – och det i sin tur kan ge upphov till nya idéer. Det kan också visa sig att man inser att man måste höja kvaliteten på sin information eller göra den digitalt bearbetningsbar fullt ut och då kan man börja med de åtgärderna medan själva AI-tekniken kommer ikapp.

Metadata ses ju som en nödvändighet för att ha koll på all data – men kommer metadata verkligen behövas i en framtid där man kommit än längre med AI?

– AI innebär helt klart ett paradigmskifte. Kontextuell metadata, det vill säga vår beskrivning av ett objekt, ser jag än så länge som en nödvändighet för att finna och få fram informationen. Men på längre sikt är det troligt att man genom AI kan hantera och söka information i de digitala objekten utan att vara beroende av den mellanhand som kontextuell metadata innebär.

Innebär det att vi inte behöver fortsätta med metadata?

– Jodå, för de flesta användningsområden inom AI är metadata fortfarande väldigt centralt för att vi ska få systemen att fungera. Dessutom behöver vi träna den framtida AI:n och för att kunna göra det är metadata en förutsättning. Så kort, metadata behövs kanske inte i framtiden, men för att nå dit behöver vi just metadata.

Slutligen, hur tror du vi på Digisam ska arbeta för att på bästa sätt hantera AI?

– Det vore guld värt med en löpande omvärldsbevakning på vilka utvecklingsprojekt som är på gång inom sektorn. Det är viktigt att vi inte uppfinner hjulet flera gånger och att vi samverkar smart och på rätt nivå. Det kan handla om att byta erfarenheter, förstå vilka system som fungerar, att byta data med varandra. Just att byta och berika varandras träningsdata tror jag vi kommer ha stor vinning av.

Catharinas rapport fungerar utmärkt för att få en fördjupad bild av vad AI är och kan dessutom ge inspiration för vad man kan uppnå med tekniken.

Digisam goes syttende mai

Iklädd bunad runt 1910. Fotograf: Paul Stang (no known copyright restrictions)

Nu är det äntligen dags för Digisamfika – tillfället då vi startar dagen med att prata digitalisering och kulturarv. Som vanligt träffas vi vid Espresso House Hötorget (Konserthuset) 8:00-9:00. Det lite speciella för denna fika är att den inte inträffar sista fredagen i maj, utan fredag den 17 maj.

Törs vi hoppas på att Espresso House har Norge-kake dagen till ära? Och vem har en bunad hemma att ta på sig?

Vi syns den 17 maj!

Vad händer på Digikult?

Den 24-26 april är det dags för årets Digikult – konferensen där man kan grotta ner sig rejält i digitalisering och kulturarv. Digisam har tagit tempen på två förväntansfulla föredragshållare kring vad de mest ser fram mot bland årets programpunkter.

Nationalmuseums Karin Glasemann

Karin kommer hålla i programpunkten Från Open Access till Open Museum – hur öppen licensiering förändrade Nationalmuseum tillsammans med Anna Jansson, kommunikatör på Nationalmuseum.

Hej Karin, vad kommer ditt och Annas föredrag att handla om?

– Vi ska prata om vad som förändrades på Nationalmuseum efter att myndigheten fattade beslutet att öppna de digitaliserade samlingarna för fri återanvändning. Det var en viktig förutsättning för att Nationalmuseums samlingar nu syns mycket mer i olika digitala kanaler. Men det förändrade också hur vi jobbar internt och hur vi tänker kring våra samlingar.

Och hur känns föredragsformen?

– Det känns roligt att få berätta om denna resa även om det alltid är lite pirrigt att stå framför kunniga kollegor i branschen. Men det kommer nog att gå bra och jag ser fram emot diskussionerna efteråt.

Är det någon särskild programpunkt som du tycker verkar extra intressant?

– Jag tycker det är extra roligt med föredragen som kommer utanför kulturarvssektorn, som Jack Werners föreläsning i år. Jag är också särskilt intresserat av föredrag som kretsar runt återanvändning av de digitaliserade samlingar vi tillhandahåller, som det Katherine Howells och Fiona Kelly kommer att prata om.

Riksantikvarieämbetets Viktor Lindbäck

Viktor kommer berätta om Immersiva upplevelser och äntrar scenen som fjärde programpunkt på Digikults första dag, den 24 april

Hej Viktor, vad ser du mest fram mot under Digikult?

– Att få ta del av alla intressanta projekt som presenteras. Om jag ska plocka ut en särskild del ur programmet, vilket känns svårt, så tycker jag Fredrik Wiebert och Klas Ehnemark föredrag Chatta med Gustav Vasa känns extra spännande. Jag är nyfiken på att höra mer om hur AI har använts i appen.

Kan du berätta lite om din programpunkt?

– Jag kommer att prata om immersiva upplevelser utifrån ett historiskt perspektiv – för tekniken är inte så ”ny” som den ofta framställs. Sedan kommer jag problematisera kring nödvändigheten av ett mänskligt sammanhang och mänskliga berättelser för att immersiva upplevelser skall bli meningsfulla som kulturarvsförmedling.

Karin och Annas föredrag kan du ta del av den 25 april klockan 11:20, medan Viktor håller sitt föredrag den 24 april klockan 11:40. Digisams-sekretariat är självklart på plats med en liten monter – så är du också där så kom gärna förbi och säg hej.

Gemensam EU-deklaration för ett digitalt kulturarv

Den nionde april signerade 24 EU-länder en samarbetsdeklaration kring digitalisering av kulturarvet. Deklarationen innebär att länderna tillsammans ska jobba för att motverka de risker som Europas kulturarv står inför samt att synliggöra kulturarvet än mer och öka medborgarnas engagemang och användning av kulturarvet.

För att uppnå detta utgår deklarationen utifrån tre huvudområden:

  • Att arbeta med 3D-digitalisering av artefakter, monument och platser
  • Att genom återanvändning av tidigare digitaliserat kulturarv främja och öka medborgarnas engagemang
  • Arbeta för att förbättra samarbete och kapacitetsbyggnad för ett digitalt kulturarv.

Henrik Summanen, samordnare på Digisams-sekretariat, ser med stor tillförsikt på deklarationen:

”Det här innebär att Digisam med sina principer för hantering av digitalt kulturarv är på helt rätt väg. Principerna är optimerade för återanvändning och sammankoppling av information över institutionsgränserna”, menar Henrik.

Är du nyfiken på deklarationen så hittar du mer information här.

Digitalisering och utmaningar i fjällen – Digisam har träffat Fjällmuseet

Fjällmuseet i Härjedalen gläds åt nomineringen till Årets museum. Foto: Härjedalens fjällmuseum

Digisam fortsätter träffa de nominerande till Årets museum – näst i tur är museet som funnits sedan 1999 och som ligger inte mindre än 3 mil från den norska gränsen: Fjällmuseet i Härjedalen. Digisam ringde upp Museichef Ola Hanneryd, för att höra mer om det lilla museet med de stora vidderna.

Grattis till nomineringen – när det vankas prisutdelning kanske det är läge att få ställa en sportfråga – så hur känns det?

– Jättebra, nomineringen är verkligen ett erkännande för oss som museum. Vi har ju långt till såväl kollegor som andra kulturorganisationer, ibland känns det som man verkar i periferin, men nu vet vi att vi är sedda.

Härjedalens Fjällmuseum ligger i Funäsdalen, ett samhälle med 1000 invånare.

– Vi är ett litet museum med 2,2 fasta tjänster. Våra besökare är framförallt turisterna som sökt sig till fjällvärlden. Under högsäsong kan 30 000 turister vistas samtidigt i västra Härjedalen, som främst kommer hit för naturen: vandring under sommar och skidåkning under vintern. Som museum är vi väldigt beroende av turisterna. Och vädret. Vi uppskattar verkligen regn och blåst, då kommer turisterna till museet.

Kan du berätta mer om er utställningsverksamhet?

– Utställningarna är generellt sett rätt så fysiska, det går att röra vid en mängd föremål, vilket jag upplever att våra besökare uppskattar. Basutställningarna berättar om levnadsvillkoren här i fjällen. Ofta upplever jag att förväntan hos områdets besökare är att man kommer ta del fjällvärlden främst som en plats för ”stärkande rekreation, såväl för kropp som själ”, men jag vill bredda bilden. Vi har jobbat med att lyfta fram andra perspektiv av att leva i fjällen – som urbefolkningens, romernas och även det queera.

Hur tänker ni som är ett så pass litet museum kring digitaliseringsfrågan?

– Den digitalisering som sker utförs ideellt av en av våra ägare, som är hembygdsföreningen Härjedalens Fornminnesförening. Dessa scannar in en stor mängd fotografier som sedan finns tillgängliga för oss och allmänheten. En del av dessa finns utlagda, men inte allt, dock kan man ta del av databasen genom att besöka föreningens arkiv, som har öppet varje vecka.

Vad hoppas ni på för framtiden kring dels er programverksamhet, men även kring digitaliseringen?

– Från museets sida hoppas vi inom överskådlig tid kunna tillgängliggöra museets föremålsdatabas via webben. Det är ett första steg att bli mer tillgänglig för de som inte kan besöka oss rent fysiskt. Att ta sig hit är inte de enklaste, det tar tid, det kan även vara en klassfråga med tanke på kostnaderna för vistelsen och resan. Så genom en mer digital närvaro kan vi ta oss förbi dessa hinder. Men skärmar är inte för alla. Vi jobbar för en pedagogtjänst så att besöket skall bli ännu mer meningsfullt för alla besökare.

Men stöter ni på några hinder?

– Vi är ju så få, som museichef på ett litet museum har jag inte tillgång till all den personal och kompetens som de större museerna har. Sedan är ekonomin en stor tröskel. Vi är ett företag och en stor del av vår verksamhet finansieras genom entréintäkter. Och att skapa digitala tjänster är inte gratis. Samtidigt som en digital närvaro generellt inte ger några intäkter. Men att kunna förmedla kunskapen för fler känns viktigt.

Om du slutligen fick önska fritt, vad skulle du då önska för Härjedalens Fjällmuseum?

– Oj, mycket! Men framförallt lite fler kollegor, i första hand en pedagog och en tekniker. Som det är idag har vi fullt upp att vara allt – tyvärr blir det ibland svårt att hinna och orka med att utveckla – så lite avlastning och specialkunskap skulle innebära mycket för oss.

Kvinnohistoriskt museum om digitalisering och ett kulturarv för många

Kvinnohistoriskt museum är nominerade till utmärkelsen Årets museum.
Fotograf: Malin Grönborg

Museet öppnade sina portar 2014, fem år senare är de nominerade till priset Årets museum. Digisam stämde träff med Kvinnohistoriskt museum i Umeå, för att prata digitalisering och hur det är att vara ett museet utan samlingar.

Grattis till nomineringen! När det vankas pris är det kanske för en gångs skull helt i sin ordning med en klassisk sportfråga – så hur känns det?

Helt fantastiskt! För att använda sportmetaforer så känns det som att vi är en U23 åkare som hamnar topp tre i elitklassen. Vi har funnits i snart fem år och det känns lite som att bli nominerad till en Oscar för att vara lite mera kulturell.

Ni är ett ganska nytt museum, kan du kort berätta lite om er verksamhet och ert uppdrag?

Vi öppnade i november 2014 och är Sveriges första kvinnohistoriska museum. Umeå kommun är vår uppdragsgivare och ägare. Vi har sedan öppningen – genom 13 utställningar och ett hundratal publika program – utmanat oss själva och våra besökare i historiekritik med normer kring kön, makt och identitet i fokus. Vi vill ge nya perspektiv på historia helt enkelt.

Vilka är era största utmaningar?

Att just ge nya perspektiv på historia. Det finns stora glapp mellan den kunskap som finns i exempelvis skolans historieböcker och den forskning som bedrivs idag på universiteten. Om vi säger att det finns flera perspektiv som våra besökare inte hört eller vet något om, hur gör vi det utan att besökare känner sig ”lurade”, att ”vi hittar på” eller att det som de har lärt sig i skolan är ”fel”?

Skiljer sig ert arbete åt mot hur andra museer jobbar?

Det tror jag, de flesta museer har samlingar, det har inte vi. Vi arbetar utifrån teman och inkomna utställningsförslag. Just nu arbetar vi fram till 2021 med en röd tråd som är medborgarskap och demokrati. Vi arbetar inte heller med museala föremål i samma utsträckning utan idéer, tankemönster och erfarenheter är i fokus. Det kan illustreras i utställningsrummet på olika sätt.

Om jag säger digitalt kulturarv – vad tänker du då?

För mig uppstår det digitala kulturarvet i skärningspunkten där museers berättelser tar sig ut digitalt, för att bli tillgängligt för fler.

Hur jobbar ni med digitaliseringen idag och vilka är era största utmaningar inom det området?

Vi har en stor efterfrågan på våra utställningar och program, att besökare som inte finns på plats i Umeå vill ta del av dem. Där har vi under flera år haft olika tankar om hur vi ska göra det möjligt. Men eftersom vi är en ung verksamhet som har haft som fokus att fylla våra fysiska rum med utställningar så har det inte riktigt haft den prioriteten än. Men det kommer!

Vad ser du främst att digitaliseringen kan innebära – dels för er verksamhet men även för hela kulturarvsområdet?

Ett kulturarv för fler. Flera berättelser tillgängliga för många. Oavsett vars du befinner dig. Kan vi nå ut med våra perspektiv och utställningar utanför Umeå, möta annan kunskap, kultur och tankar kan vi utvecklas ännu mer. Men framförallt blir det demokratiskt, att kunskap om vår historia går att komma åt, om en vill.

Skisser och digitalisering – Digisam möter Skissernas museum

Internationella salen på Skissernas Museum.
Foto: Johan Persson

Nu är det inte många veckor kvar innan museernas vårmöte går av stapeln. Som en uppvärmning har Digisam stämt träff med de tre nominerade till priset Årets museum – ett pris som delats ut sedan 1995. Först ut är Skissernas museum i Lund, där vi tog ett snack med biträdande museichef Annie Lindberg.

Skissernas museum, som för andra året i rad är nominerad till priset, är en del av Lunds universitet. Museet grundades 1934 och har legat på samma plats sedan starten, men har vid flera tillfällen byggts ut. Den senaste utbyggnaden och renoveringen stod klar för två år sedan.

– Vid nyinvigningen 2017 så omvandlade vi i stort hela den publika delen av museet: samtliga basutställningar hängdes om och förmedlingen sågs över. Vi har också breddat vår programverksamhet och jobbar aktivt med pedagogik och förmedling.

Att vara relevant och nå ut, inte minst till nya målgrupper, är något museet intensivt jobbar med.

– Vi gör mycket som vi upplever att besökarna uppskattar. Ett koncept som varit framgångsrikt och där vi nått en yngre målgrupp är Skissernas Night. Det är en helkväll en till två gånger per termin med konstupplevelser, musik, performance, workshops och fri entré.

Museet har sedan 2014 jobbat med digitalisering av sin samling. Med hjälp av medel från Riksbankens jubileumsfond, Lunds universitet och Crafoordska stiftelsen har museet kunna digitalisera nästintill hela sin samling, vilken består av nära 40 000 skisser.

– Utan externa medel hade det inte varit möjligt för oss att starta och slutföra detta arbete. Genom det ekonomiska bidraget har vi kunnat inventera, omhänderta och digitalisera verken. Nu börjar nästa etapp, att digitalisera våra arkiv där vi har mycket material, bland annat pressklipp, brev, projektbeskrivningar och fotografier.

Vad ser du att digitaliseringen främst kan innebära för er verksamhet?

– För forskarna kommer den att underlätta väldigt mycket. Sedan är det en utmaning hur vi ska kunna tillgängliggöra samlingen för allmänheten, vi som många andra konstmuseer brottas med upphovsrättsliga frågor. Dessutom har vi den ekonomiska aspekten att förhålla oss till. Att skapa digitala upplevelser är inte gratis.

Vad den digitala upplevelsen sedan ska vara, är kanske den största nöten att knäcka.

– Det är lätt att säga att vi ska vara digitala, men vad innebär det för medborgarna? Är framtidens digitala upplevelse av ett museum enbart en digital version av den fysiska upplevelsen. Jag är inte säker på det. Vad det sedan kommer vara, det tror jag är en av de större utmaningarna att ta reda på.

Checklista vid användande av molntjänster

Hur ska man förhålla sig till molntjänster och speciellt utländska? Under hösten 2018 lyfte eSam problemet med utländska molntjänster där sekretesskyddet inte kan garanteras. För att vägleda och hjälpa organisationer inom offentlig sektor tog de även fram en checklista att utgå från innan man fattar beslut om användande av molntjänster.

Sofia Kullman, jurist på Digisams-sekretariat, ser checklistan som användbar, men att den främst är till för aktörer som hanterar sekretesskyddat material:

– Checklistan och vägledningen fokuserar mycket på sekretessfrågor och säkerhetsskyddslagen – just den typen av uppgifter är inte så vanliga i kulturarvssektorn. Däremot hanterar kulturarvssektorn förstås personuppgifter, och för personuppgiftshantering är det också relevant att fråga sig hur det fungerar med skyddet av uppgifter hos olika leverantörer och tjänster. Framförallt – innebär en anslutning till en molntjänst att personuppgifter kommer att föras ut ur EU/EES-området? Är svaret på den frågan ja så är det i och för sig ändå möjligt att man kan använda molntjänsten, men man kommer då in på ett område med ganska komplicerade regler. 

eSams checklista för molntjänster.

Generaldirektör Ann Follins tankar om artificiell intelligens

Vad tänker generaldirektören Ann Follin kring artificiell intelligens? Och om hon fick en tur-och-retur biljett till framtiden, vad ser hon då? Digisams kommunikatör stämde träff med överintendenten för Statens museum för världskultur, för att höra mer om hennes tankar kring AI.

Att Ann Follin är intresserad av AI och digitalisering är tydligt. Hon sitter sedan en tid tillbaka i Digisams styrgrupp och var även en av ett sjuttiotal deltagare på Digisams seminarium ”Digitaliserat kulturarv tillsammans”. När Ann berättar om sina tankar kring det digitala så är det med såväl nyfikenhet, förväntan som respekt.

– Kulturarvsområdet har en stor mängd data, vilket passar AI, så det är en spännande framtid vi har framför oss. Framförallt tänker jag att kulturen kommer bli mer tillgänglig och relevant för medborgarna.

Ann blickar utåt och ser potentialen som uppstår genom översättning och bildigenkänning.

– Svenska är ett litet språk, men genom AI kommer vi kunna översätta i realtid och hantera stora textmassor. Redan nu är AI:s träffsäkerhet så pass stor så vi kan använda oss av denna möjlighet. Och fortsätter vi så kommer vi bli än mer relevanta, för så många fler än vi är idag.

Om du kikar utanför kultursektorn, vad ser du då?

Ann Follin, överintendent på Statens museum för världskultur.
Foto: Karl Zetterström, Världskulturmuseerna

– AI kommer underlätta mycket för medborgaren i sin vardag. Jag tänker bland annat på områden som logistik och trafik där flöden kommer bli smidigare. Vidare ser jag stora värden för sjukvården, där man kommer kunna flytta stor del av vården från sjukhuset till hemmet.

Att möjliggöra stora mängder data för maskinen är en viktig faktor som kommer ha stor betydelse för bland annat vetenskapen.

– Att AI kan analysera stor mängd data och hur snabbt det sker är fascinerande. Det man tidigare behövt ägna ett helt liv åt kan man väldigt snabbt analysera och se mönster kring. Vad detta kommer innebära för forskningen är något jag med spänning tar del av.

Finns det några orosmoln?

– Om det är ett orosmoment vet jag inte, men jag tänker på vad som händer i en framtid när maskinen tar över expertens roll att analysera data och experten får en roll att snarare kvalitetssäkra och bedöma resultaten. Vem kommer då att utbilda framtidens experter och säkerställa att kunskapen är korrekt?

Är det något särskilt område du tänker på?

– Egentligen de flesta områden som kräver viss expertkompetens. Ett exempel, där AI som jag nämnde tidigare ger oss stort värde, är sjukvården. Diagnostisering kommer snart bli snabbare och mer träffsäker genom AI, då man kan analysera och se mönster i en större mängd jämförande data. Men vad händer i förlängningen? Om en läkare aldrig diagnostiserat ett visst sjukdomsfall, hur kan man då avgöra om maskinen diagnostiserat rätt?

Finns det något annat du uppmärksammat?

– De etiska frågorna är vår största utmaning, vi måste vara ödmjuka inför integritetsaspekten. AI innebär stora möjligheter, men i den värld vi lever i, där vi bland annat ständigt måste förhålla oss till fake news, så ser jag att AI i felaktiga händer kan innebära en fara. Men rätt hanterat innebär AI helt klart stora möjligheter för individen.

Jag är lite nyfiken på hur tankarna på ledningsnivå går. När du träffar andra generaldirektörer, vad pratar ni då om?

– AI är på allas läppar just nu, jag ser att alla är engagerade. Samtidigt behöver vi avmystifiera vad AI är och innebär, för AI är en stor del av vår vardag. Samtidigt som vi måste vara ödmjuk inför etiken och integritetsfrågan.

Och vad behöver vi göra för att ta nästa steg?

– Om vi vill ligga i framkant i frågan om AI – vilket är känslan jag har när jag pratar med andra generaldirektörer – så måste vi samverka: inom statsförvaltningen, men även med akademin och forskningen.

Slutligen – om du skulle slänga dig in i tidsmaskinen och flytta dig 20 år framåt i tiden – vad ser du då?

– I en chefsroll kommer jag kunna stötta mina medarbetare på ett annat sätt. Utbildning och kompetensutveckling kommer bli anpassad utifrån varje individs behov och förutsättningar. Sedan tror jag att rekryteringsprocessen kommer utvecklas – vi kommer möta potentiella medarbetare genom en annan form av matchning. Kanalerna kommer inte heller vara de traditionella.

För medborgaren och dess sökande efter kunskap finns mycket att se fram emot, utifrån vad Ann ser.

– Som museibesökare kommer upplevelsen bli än mer personlig. Museerna kommer beröra och förmedla kunskap utifrån varje individs unika möjlighet: bland annat utifrån ens eget språk, ens förkunskaper, hur lång tid man har möjlighet att närvara. Sedan kommer vi även kunna lyfta ämnen som besökaren själv inte skulle söka upp, men som vi förstår att individen kommer uppskatta. Och självklart behöver framtidens museibesök inte enbart vara knuten till en fysisk plats.