Vad innebär EU:s nya upphovsrättsdirektiv för kulturarvsområdet?

Att det nya EU direktivet betyder att det inte ska gå att ladda upp upphovsrättsskyddat material på social media känner nog de flesta till. Men vad innebär det mer konkret för oss inom kulturarvsområdet? Vi bad Digisams jurist Sofia Kullman nysta lite extra i vad direktivet innebär.

Sofia menar att det i nuläget inte är helt lätt att exakt se vad direktivet kommer innebära; upphovsrättsdirektivet har bearbetats en del från det att det första förslaget lades fram och exakt var man har landat är inte lätt att förstå i alla lägen. När direktivet implementeras i svensk lag, vilket troligen kommer ske någon gång under våren 2021, kommer det förmodligen att bli tydligare och lättare att ta till sig innebörden.

Det finns dock ett antal områden som tycks påverkas och där vi redan nu bör vara lite extra uppmärksamma.

Områden att vara uppmärksam på:

  • Man öppnar upp för ”data mining” för forskningsändamål. Kulturarvsinstitutioner nämns särskilt i artikeln, alltså menar man inte bara forskning vid universitet och högskolor.
  • Medlemsstaterna ska införa ett undantag i upphovsrättsregleringen för digital användning av upphovsrättsligt skyddade verk i gränsöverskridande undervisningssituationer (inom EU, förstås). Detta måste dock ske under en utbildningsinstitutions ansvar. Här har man gjort ett tillägg att det kan ske hos utbildningsinstitutionen eller på ett annat ställe, men under institutionens ansvar. Så skolbesök på museer borde kunna kvala in här, men däremot inte undervisningsaktiviteter på museer utan att en skola är inblandad.
  • Medlemsstaterna ska införa ett undantag för digitalisering för bevarande. Här är det viktigt att tänka på att det inte innebär någon rätt att tillgängliggöra materialet, utan syftet är helt enkelt att se till att kulturarvet inte går förlorat.
  • Medlemsstaterna ska se till att organisationer som förvaltar upphovsrätt för sina medlemmar (som Bildupphovsrätt, Stim, Alis, Bonus copyright m.fl.) kan skapa licenser för icke-kommersiell reproduktion, distribution och kommunicering till allmänheten från kulturarvsinstitutioner för verk som inte är kommersiellt tillgängliga (out of commerce works). Det kan handla om böcker som är slut på förlaget och liknande, eller sådant som aldrig har funnits i handeln. Detta verkar vara tänkt att fungera på samma sätt som med en avtalslicens. Avtalslicenser har vi ju redan i Sverige, så för oss är detta inget nytt. Lite intressant är det ju att man ska få tillgängliggöra sådana verk gratis om det inte finns någon organisation som är representativ för den typen av verk. Men det är lite svårt att se vilken typ av verk som inte representeras av en upphovsrättslig organisation i Sverige idag.
  • Andra medlemsländer får möjlighet att införa avtalslicenser.
  • Digitalisering av bildkonstverk ska inte leda till att en närståenderätt uppstår. Detta innebär att om man fotograferar en bild där skyddstiden för upphovsrätten har gått ut, så kan man inte hävda en närstående rätt till själva fotografiet sedan. Är en bild i public domain så ska den alltså inte bli skyddad igen för att någon digitaliserar den. Det här är ju en bra grej, som dessutom stämmer väl med Digisams principer. Det tråkiga är bara att man har valt att begränsa det så att det bara gäller bildkonst, ”works of visual art”. Det innebär kanske att den som digitaliserar en handskrift kan hävda 50 års skydd för fotot.
  • Ytterligare rättigheter för presspublikationer. Berör kanske inte kulturarvsområdet så mycket, men kan ändå vara bra att känna till. Om man använder artiklar ur pressen på kommersiell basis blir man skyldig att betala för nyttjandet.
  • Medlemsländerna ska införa en öppenhetsregel som innebär att upphovspersoner en gång om året får information om hur deras verk har använts från de som de har licensierat eller överfört rättigheter till (samt de som dessa kan ha vidareöverfört rättigheterna till). Skyldigheten i att göra detta ska leda till en proportionerlig och effektiv insyn i varje sektor. Medlemsländerna får införa begränsningar av skyldigheten i de fall där det skulle bli oproportionerligt betungande att göra detta. Det här skulle kunna göra masstillgängliggörande väldigt resurskrävande, så vi får hoppas att Sverige väljer att införa vissa begränsningar.

Sofia Kullman

Digisam goes syttende mai

Iklädd bunad runt 1910. Fotograf: Paul Stang (no known copyright restrictions)

Nu är det äntligen dags för Digisamfika – tillfället då vi startar dagen med att prata digitalisering och kulturarv. Som vanligt träffas vi vid Espresso House Hötorget (Konserthuset) 8:00-9:00. Det lite speciella för denna fika är att den inte inträffar sista fredagen i maj, utan fredag den 17 maj.

Törs vi hoppas på att Espresso House har Norge-kake dagen till ära? Och vem har en bunad hemma att ta på sig?

Vi syns den 17 maj!

Vad händer på Digikult?

Den 24-26 april är det dags för årets Digikult – konferensen där man kan grotta ner sig rejält i digitalisering och kulturarv. Digisam har tagit tempen på två förväntansfulla föredragshållare kring vad de mest ser fram mot bland årets programpunkter.

Nationalmuseums Karin Glasemann

Karin kommer hålla i programpunkten Från Open Access till Open Museum – hur öppen licensiering förändrade Nationalmuseum tillsammans med Anna Jansson, kommunikatör på Nationalmuseum.

Hej Karin, vad kommer ditt och Annas föredrag att handla om?

– Vi ska prata om vad som förändrades på Nationalmuseum efter att myndigheten fattade beslutet att öppna de digitaliserade samlingarna för fri återanvändning. Det var en viktig förutsättning för att Nationalmuseums samlingar nu syns mycket mer i olika digitala kanaler. Men det förändrade också hur vi jobbar internt och hur vi tänker kring våra samlingar.

Och hur känns föredragsformen?

– Det känns roligt att få berätta om denna resa även om det alltid är lite pirrigt att stå framför kunniga kollegor i branschen. Men det kommer nog att gå bra och jag ser fram emot diskussionerna efteråt.

Är det någon särskild programpunkt som du tycker verkar extra intressant?

– Jag tycker det är extra roligt med föredragen som kommer utanför kulturarvssektorn, som Jack Werners föreläsning i år. Jag är också särskilt intresserat av föredrag som kretsar runt återanvändning av de digitaliserade samlingar vi tillhandahåller, som det Katherine Howells och Fiona Kelly kommer att prata om.

Riksantikvarieämbetets Viktor Lindbäck

Viktor kommer berätta om Immersiva upplevelser och äntrar scenen som fjärde programpunkt på Digikults första dag, den 24 april

Hej Viktor, vad ser du mest fram mot under Digikult?

– Att få ta del av alla intressanta projekt som presenteras. Om jag ska plocka ut en särskild del ur programmet, vilket känns svårt, så tycker jag Fredrik Wiebert och Klas Ehnemark föredrag Chatta med Gustav Vasa känns extra spännande. Jag är nyfiken på att höra mer om hur AI har använts i appen.

Kan du berätta lite om din programpunkt?

– Jag kommer att prata om immersiva upplevelser utifrån ett historiskt perspektiv – för tekniken är inte så ”ny” som den ofta framställs. Sedan kommer jag problematisera kring nödvändigheten av ett mänskligt sammanhang och mänskliga berättelser för att immersiva upplevelser skall bli meningsfulla som kulturarvsförmedling.

Karin och Annas föredrag kan du ta del av den 25 april klockan 11:20, medan Viktor håller sitt föredrag den 24 april klockan 11:40. Digisams-sekretariat är självklart på plats med en liten monter – så är du också där så kom gärna förbi och säg hej.

Gemensam EU-deklaration för ett digitalt kulturarv

Den nionde april signerade 24 EU-länder en samarbetsdeklaration kring digitalisering av kulturarvet. Deklarationen innebär att länderna tillsammans ska jobba för att motverka de risker som Europas kulturarv står inför samt att synliggöra kulturarvet än mer och öka medborgarnas engagemang och användning av kulturarvet.

För att uppnå detta utgår deklarationen utifrån tre huvudområden:

  • Att arbeta med 3D-digitalisering av artefakter, monument och platser
  • Att genom återanvändning av tidigare digitaliserat kulturarv främja och öka medborgarnas engagemang
  • Arbeta för att förbättra samarbete och kapacitetsbyggnad för ett digitalt kulturarv.

Henrik Summanen, samordnare på Digisams-sekretariat, ser med stor tillförsikt på deklarationen:

”Det här innebär att Digisam med sina principer för hantering av digitalt kulturarv är på helt rätt väg. Principerna är optimerade för återanvändning och sammankoppling av information över institutionsgränserna”, menar Henrik.

Är du nyfiken på deklarationen så hittar du mer information här.

Digitalisering och utmaningar i fjällen – Digisam har träffat Fjällmuseet

Fjällmuseet i Härjedalen gläds åt nomineringen till Årets museum. Foto: Härjedalens fjällmuseum

Digisam fortsätter träffa de nominerande till Årets museum – näst i tur är museet som funnits sedan 1999 och som ligger inte mindre än 3 mil från den norska gränsen: Fjällmuseet i Härjedalen. Digisam ringde upp Museichef Ola Hanneryd, för att höra mer om det lilla museet med de stora vidderna.

Grattis till nomineringen – när det vankas prisutdelning kanske det är läge att få ställa en sportfråga – så hur känns det?

– Jättebra, nomineringen är verkligen ett erkännande för oss som museum. Vi har ju långt till såväl kollegor som andra kulturorganisationer, ibland känns det som man verkar i periferin, men nu vet vi att vi är sedda.

Härjedalens Fjällmuseum ligger i Funäsdalen, ett samhälle med 1000 invånare.

– Vi är ett litet museum med 2,2 fasta tjänster. Våra besökare är framförallt turisterna som sökt sig till fjällvärlden. Under högsäsong kan 30 000 turister vistas samtidigt i västra Härjedalen, som främst kommer hit för naturen: vandring under sommar och skidåkning under vintern. Som museum är vi väldigt beroende av turisterna. Och vädret. Vi uppskattar verkligen regn och blåst, då kommer turisterna till museet.

Kan du berätta mer om er utställningsverksamhet?

– Utställningarna är generellt sett rätt så fysiska, det går att röra vid en mängd föremål, vilket jag upplever att våra besökare uppskattar. Basutställningarna berättar om levnadsvillkoren här i fjällen. Ofta upplever jag att förväntan hos områdets besökare är att man kommer ta del fjällvärlden främst som en plats för ”stärkande rekreation, såväl för kropp som själ”, men jag vill bredda bilden. Vi har jobbat med att lyfta fram andra perspektiv av att leva i fjällen – som urbefolkningens, romernas och även det queera.

Hur tänker ni som är ett så pass litet museum kring digitaliseringsfrågan?

– Den digitalisering som sker utförs ideellt av en av våra ägare, som är hembygdsföreningen Härjedalens Fornminnesförening. Dessa scannar in en stor mängd fotografier som sedan finns tillgängliga för oss och allmänheten. En del av dessa finns utlagda, men inte allt, dock kan man ta del av databasen genom att besöka föreningens arkiv, som har öppet varje vecka.

Vad hoppas ni på för framtiden kring dels er programverksamhet, men även kring digitaliseringen?

– Från museets sida hoppas vi inom överskådlig tid kunna tillgängliggöra museets föremålsdatabas via webben. Det är ett första steg att bli mer tillgänglig för de som inte kan besöka oss rent fysiskt. Att ta sig hit är inte de enklaste, det tar tid, det kan även vara en klassfråga med tanke på kostnaderna för vistelsen och resan. Så genom en mer digital närvaro kan vi ta oss förbi dessa hinder. Men skärmar är inte för alla. Vi jobbar för en pedagogtjänst så att besöket skall bli ännu mer meningsfullt för alla besökare.

Men stöter ni på några hinder?

– Vi är ju så få, som museichef på ett litet museum har jag inte tillgång till all den personal och kompetens som de större museerna har. Sedan är ekonomin en stor tröskel. Vi är ett företag och en stor del av vår verksamhet finansieras genom entréintäkter. Och att skapa digitala tjänster är inte gratis. Samtidigt som en digital närvaro generellt inte ger några intäkter. Men att kunna förmedla kunskapen för fler känns viktigt.

Om du slutligen fick önska fritt, vad skulle du då önska för Härjedalens Fjällmuseum?

– Oj, mycket! Men framförallt lite fler kollegor, i första hand en pedagog och en tekniker. Som det är idag har vi fullt upp att vara allt – tyvärr blir det ibland svårt att hinna och orka med att utveckla – så lite avlastning och specialkunskap skulle innebära mycket för oss.

Kvinnohistoriskt museum om digitalisering och ett kulturarv för många

Kvinnohistoriskt museum är nominerade till utmärkelsen Årets museum.
Fotograf: Malin Grönborg

Museet öppnade sina portar 2014, fem år senare är de nominerade till priset Årets museum. Digisam stämde träff med Kvinnohistoriskt museum i Umeå, för att prata digitalisering och hur det är att vara ett museet utan samlingar.

Grattis till nomineringen! När det vankas pris är det kanske för en gångs skull helt i sin ordning med en klassisk sportfråga – så hur känns det?

Helt fantastiskt! För att använda sportmetaforer så känns det som att vi är en U23 åkare som hamnar topp tre i elitklassen. Vi har funnits i snart fem år och det känns lite som att bli nominerad till en Oscar för att vara lite mera kulturell.

Ni är ett ganska nytt museum, kan du kort berätta lite om er verksamhet och ert uppdrag?

Vi öppnade i november 2014 och är Sveriges första kvinnohistoriska museum. Umeå kommun är vår uppdragsgivare och ägare. Vi har sedan öppningen – genom 13 utställningar och ett hundratal publika program – utmanat oss själva och våra besökare i historiekritik med normer kring kön, makt och identitet i fokus. Vi vill ge nya perspektiv på historia helt enkelt.

Vilka är era största utmaningar?

Att just ge nya perspektiv på historia. Det finns stora glapp mellan den kunskap som finns i exempelvis skolans historieböcker och den forskning som bedrivs idag på universiteten. Om vi säger att det finns flera perspektiv som våra besökare inte hört eller vet något om, hur gör vi det utan att besökare känner sig ”lurade”, att ”vi hittar på” eller att det som de har lärt sig i skolan är ”fel”?

Skiljer sig ert arbete åt mot hur andra museer jobbar?

Det tror jag, de flesta museer har samlingar, det har inte vi. Vi arbetar utifrån teman och inkomna utställningsförslag. Just nu arbetar vi fram till 2021 med en röd tråd som är medborgarskap och demokrati. Vi arbetar inte heller med museala föremål i samma utsträckning utan idéer, tankemönster och erfarenheter är i fokus. Det kan illustreras i utställningsrummet på olika sätt.

Om jag säger digitalt kulturarv – vad tänker du då?

För mig uppstår det digitala kulturarvet i skärningspunkten där museers berättelser tar sig ut digitalt, för att bli tillgängligt för fler.

Hur jobbar ni med digitaliseringen idag och vilka är era största utmaningar inom det området?

Vi har en stor efterfrågan på våra utställningar och program, att besökare som inte finns på plats i Umeå vill ta del av dem. Där har vi under flera år haft olika tankar om hur vi ska göra det möjligt. Men eftersom vi är en ung verksamhet som har haft som fokus att fylla våra fysiska rum med utställningar så har det inte riktigt haft den prioriteten än. Men det kommer!

Vad ser du främst att digitaliseringen kan innebära – dels för er verksamhet men även för hela kulturarvsområdet?

Ett kulturarv för fler. Flera berättelser tillgängliga för många. Oavsett vars du befinner dig. Kan vi nå ut med våra perspektiv och utställningar utanför Umeå, möta annan kunskap, kultur och tankar kan vi utvecklas ännu mer. Men framförallt blir det demokratiskt, att kunskap om vår historia går att komma åt, om en vill.

Skisser och digitalisering – Digisam möter Skissernas museum

Internationella salen på Skissernas Museum.
Foto: Johan Persson

Nu är det inte många veckor kvar innan museernas vårmöte går av stapeln. Som en uppvärmning har Digisam stämt träff med de tre nominerade till priset Årets museum – ett pris som delats ut sedan 1995. Först ut är Skissernas museum i Lund, där vi tog ett snack med biträdande museichef Annie Lindberg.

Skissernas museum, som för andra året i rad är nominerad till priset, är en del av Lunds universitet. Museet grundades 1934 och har legat på samma plats sedan starten, men har vid flera tillfällen byggts ut. Den senaste utbyggnaden och renoveringen stod klar för två år sedan.

– Vid nyinvigningen 2017 så omvandlade vi i stort hela den publika delen av museet: samtliga basutställningar hängdes om och förmedlingen sågs över. Vi har också breddat vår programverksamhet och jobbar aktivt med pedagogik och förmedling.

Att vara relevant och nå ut, inte minst till nya målgrupper, är något museet intensivt jobbar med.

– Vi gör mycket som vi upplever att besökarna uppskattar. Ett koncept som varit framgångsrikt och där vi nått en yngre målgrupp är Skissernas Night. Det är en helkväll en till två gånger per termin med konstupplevelser, musik, performance, workshops och fri entré.

Museet har sedan 2014 jobbat med digitalisering av sin samling. Med hjälp av medel från Riksbankens jubileumsfond, Lunds universitet och Crafoordska stiftelsen har museet kunna digitalisera nästintill hela sin samling, vilken består av nära 40 000 skisser.

– Utan externa medel hade det inte varit möjligt för oss att starta och slutföra detta arbete. Genom det ekonomiska bidraget har vi kunnat inventera, omhänderta och digitalisera verken. Nu börjar nästa etapp, att digitalisera våra arkiv där vi har mycket material, bland annat pressklipp, brev, projektbeskrivningar och fotografier.

Vad ser du att digitaliseringen främst kan innebära för er verksamhet?

– För forskarna kommer den att underlätta väldigt mycket. Sedan är det en utmaning hur vi ska kunna tillgängliggöra samlingen för allmänheten, vi som många andra konstmuseer brottas med upphovsrättsliga frågor. Dessutom har vi den ekonomiska aspekten att förhålla oss till. Att skapa digitala upplevelser är inte gratis.

Vad den digitala upplevelsen sedan ska vara, är kanske den största nöten att knäcka.

– Det är lätt att säga att vi ska vara digitala, men vad innebär det för medborgarna? Är framtidens digitala upplevelse av ett museum enbart en digital version av den fysiska upplevelsen. Jag är inte säker på det. Vad det sedan kommer vara, det tror jag är en av de större utmaningarna att ta reda på.

Checklista vid användande av molntjänster

Hur ska man förhålla sig till molntjänster och speciellt utländska? Under hösten 2018 lyfte eSam problemet med utländska molntjänster där sekretesskyddet inte kan garanteras. För att vägleda och hjälpa organisationer inom offentlig sektor tog de även fram en checklista att utgå från innan man fattar beslut om användande av molntjänster.

Sofia Kullman, jurist på Digisams-sekretariat, ser checklistan som användbar, men att den främst är till för aktörer som hanterar sekretesskyddat material:

– Checklistan och vägledningen fokuserar mycket på sekretessfrågor och säkerhetsskyddslagen – just den typen av uppgifter är inte så vanliga i kulturarvssektorn. Däremot hanterar kulturarvssektorn förstås personuppgifter, och för personuppgiftshantering är det också relevant att fråga sig hur det fungerar med skyddet av uppgifter hos olika leverantörer och tjänster. Framförallt – innebär en anslutning till en molntjänst att personuppgifter kommer att föras ut ur EU/EES-området? Är svaret på den frågan ja så är det i och för sig ändå möjligt att man kan använda molntjänsten, men man kommer då in på ett område med ganska komplicerade regler. 

eSams checklista för molntjänster.